- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
118

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

n8 CARL G. LAURIN

Aftontidningen och Svenska Morgonbladet,
för att komma med en svensk jämförelse,
blef, genom frimickelspartiets försök att
lura honom, omvänd från ideell folklighet,
och i andra akten finner man redan
grefven troende på rationellt jordbruk — förut
tyckes han ha omfattat mera irrationella
tolstoyanska agronomiska uppfattningar.

Den gamle prästen var nu bästa vän i
familjen. Det var en idyll, och det såg
så trefligt ut i herrgårdssalongen, och
»Danmarks dejligst Vang och Vænge»
lyste så lummiga och gröna utanför
fönstren, att äfven en inbiten stadsbo måste
instämma med den gamle 1600-talsskaldens
ord: »Lycksaligt äst du landtväsende».
Ormen i paradiset var emellertid en
landt-brukselev, i hvilken både Adams och Evas
begärelse koncentrerat sig. Bondflickorna
upphäfde gälla, somliga lustbetonade, andra
olustbetonade skrik, då han närmade sig,
och ända in i den grefliga salongen trängde
den rustike erotomanen, lockad af den
älskliga, halfvuxna grefvedottern, som han
nästan skrämde lifvet ur. Att ynglingen
alis fick stanna kvar, berodde på att han
var son till den fripredikant, som förut haft
grefvens förtroende. I tredje akten får
man öfvervara ett mindre läsarmöte, som
hör till det bästa i regi jag har sett.
Allt gjordes så stilla och måttfullt. Det
humoristiska var så fint afvägdt, och rent
af gripande skildrades hur anden föll på
dessa hvardagsmänniskor, som nyss setat
med det obligata hackandet på de
frånvarande, som skick och bruk är i slotten
och torpstugorna. Det var något på en
gång storartadt och löjligt, då den litet
halfbättre lärarinnetypen ödmjukt nedlade
»hela sin lärdom» för den allvetandes fot.
Som den frånstötande läsarprästen med
morotsröd skäggbotten öfver hela ansiktet
lyste August Lindberg. Hans bekanta
onaturliga tonfall blefvo här en förtjänst. Det
var en rent ut sagdt genial framställning, där
härsklystnad och samvetsånger kämpade för
våra ögon, och konstnären inblåste en
lefvande ända i den motbjudande figuren.
Ett ögonblick af skakande verkan var, då
läsarprästen och hans hustru, en af fröken
Åhlander med vanligt mästerskap utförd
biroll, fingo veta, att grefven öfverraskat
deras son, då han försökte våldtaga lilla
fröken, och i vredesmod gett honom ett
så hårdt slag, att ynglingen aflidit. Trots

den smärta fadern erfor, upprann i hans.
hjärta hoppet att kunna få grefven bunden
vid sitt parti, genom fruktan för rättegång.
Så skulle gossens död gagna den stora
saken. I en något konstruerad sista akt
besluter emellertid grefven att »omkomma»
vid badning för att ej göra sin hustru den
sorgen att se honom som en brottsling
inför rätta. Den gamle prästen gillar denna hans
plan och visar sig således stå pä någon sorts
frikonservativ ståndpunkt, som kanske
väcker oro hos de mest ortodoxa. Jag minns
hur en gång framlidna »Vårt Land» sökte
bevisa, att redan själfmordares rätt till
vanlig begrafning skulle medföra hekatomber
af själfmord. Ty, sade tidningen, »hvad
hölle dem då tillbaka?» Helt säkert hör
själfmord till de synder, gent emot hvilka
man ej så strängt behöfver upprätthålla
doktrinen. Själfmordet är litet för bistert
för att bli populärt. Herr Emil Hillberg
gaf i gamle prästens roli mycket af
ädelhet. Fröken Rosén hade något verkligt
tjusande i sin barnaångest, och fröken Maria
Schildknecht var idealisk som den sjuka
grefvinnan, som blott med en spröd
lifstråd hängde fast vid lifvet och ur hvilkens
ögon kärleken till maken formligen strålade.
Herr Lindbergs sällspordt karaktärsfulla spel
har redan framhållits, men lika ypperlig var
herr Hedqvist som grefve Trolle. Naiv?
hetsig, godhjärtad och rättrådig, en
adelsman med hjärta i bröstet och med en både
ärfd och förvärfd förfining, som trängde
genom hela personligheten. Ett sådant
stycke, ett sådant spel, en sådan regi var
en heder för vår främsta teater.

Min vän Teddy, lustspel at André
Re-voire och Lucien Besnard, föll publiken
mer i smaken än »Den gamle prästen».
Bägge herrarna äro lika etiska, men Teddy
är yngre och mera gladlynt. Man har nu
så småningom i Paris lärt sig, att man
utan att göra sig löjlig kan gifta sig med
en amerikan, om han har tio gånger mer än
den fransman och eventuelle äkta manT
som befinner sig i det passande prisläget.
Ännu så länge har det ej gått upp för
parisarna den hårda sanningen, att en
amerikan i allmänhet ser bättre ut, oftast är
bättre klädd och nästan alltid har ett finare
sätt att vara, d. v. s. är mindre demokratisk
och mera förfinad i sitt uppträdande samt
först och sist ofantligt mycket mer upp-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free