- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
120

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

120

CARL G. LAURIN

några mecenater, som kanske vilja vara
okända, för hvarje kväll lägga till omkring
tio kronor pr biljett för att verkliggöra den
verkligt stora intimitet teatern konsekvent
bjuder på. Människorna leta efter
sammanhang i tingen, och i vanliga fall kan
man upptäcka något skäl, praktiskt eller
ideellt, för mecenatskapet, men här kan
jag ej finna ringaste anledning, hvarför vi
år efter år bli bjudna på teatern. Kunde
icke någon för svensk teater nitälskande
gammal fröken testamentera en fond för
uppköpande af onödiga stockholmsteatrar,
och räckte fonden till att äfven uppköpa
ett halft dussin onödiga tynande tidskrifter,
som nu på det äktsvenska sättet konkurrera
ihjäl hvarandra och omöjliggöra de sunda
företagen, så vore det så mycket
lyckligare. Naturen har, påstod de gamle,
horror vacui, och den förskräckelsen för
tomrum gör att vatten eller luft sträfvar
efter att fylla alla tomma rum. Motsatsen
gäller teaterbesökare. Om det är tomt i
en teatersalong rusar man gärna till ett
annat ställe, och många vilja konsekvent
ej gå annat än där det är utsåldt. Denna
tendens hos publiken har varit farlig för
’Stockholms smakfullaste teatersalong, en del
li3r kanske äfven pjäsvalet gjort och
saknaden af något verkligt förstklassigt på
spinn- och måhända äfven på svärdssidan
har nog också haft sin del i det negativa
resultatet.

Emellertid har ett mycket godt och
samvetsgrant arbete nedlagts, och
särskildt tack förtjänar tea. rn för att ha
visat prof på vår svenska dramatik. Om
man betänker hur många hundrade
författare i Frankrike, Tyskland och England
sitta och sträfva med dramatiskt
författarskap, för att frambringa ete dussin pjäser
som nå en viss säsongryktbarhet, så
förstår man att det rent statistiskt måste
fordras ett par tjog fiaskon för att man skall
ha rätt att hoppas på en dräglig pjäs.
Hur många sådana det sedan erfordras för
att man skall ha rätt att fordra ett
mästerverk, vet jag ej, och visste jag det, skulle
jag ej ha hjärta att säga det,

Einar Smiths Erlingsnäs hör till de
mycket få svenska dramer, som äro litet
mer än lofvande. Författaren är ingen
tynande, spinkig företeelse, som stånkar
fram en liten enaktare och sedan, misslynt

öfver att ej kallas »Den svenske Ibsen»,
i besk misantropi sitter och väntar på sin
hardbedda musa. Nej, Smith har intet af
detta klemiga impotenta. Han griper sig
friskt an och har tydligen i sitt inre
någonting att ta af. »Erlingsnäs» förtjänar
både att läsas och ses. Dialogen är frisk
och naturlig, delvis alldeles ypperlig. Det
ledsamma med stycket är emellertid, att
hvarken hjältinnan eller författaren kunde
besluta sig om hon skall behålla sin man,
Sten, eller taga sin svåger Egil, som hon
egentligen älskar, och som man lurat ifrån
henne. Den opartiske åskådaren anser att
hon gärna kunde pröfva på med Egil, som
förefaller trefligare än Sten och som tyckes
ha rätt att få göra ett försök att få bli
lycklig han också.

Dessutom vill en manlig och jag
förmodar äfven en kvinnlig teaterbesökare,
hur hyggliga de än må vara i
hvardagslifvet, gärna se passionerna rasa och få sin
rättmätiga tillfredsställelse — på teatern.
Klokast gör emellertid Astrid, om hon
behåller sin man och ej krånglar med
skilsmässa. Ty efter lidelsens storm följer
stiltje, och mycket dyrbart kan ha förstörts
under blåsvädret. Osäker vill emellertid
en teaterpublik ej vara, och därför hade
vi önskat få rent besked af författaren:
fick fru Astrid Egil eller ej? De tre första
akterna voro emellertid medryckande och
flera af typerna väl observerade.

Fru Astrid spelades bra af fröken Astri
Gulbrandsen, som på kort tid förvånande
väl bortarbetat mycket af sin norska accent,
och som med sin djupa vackra röst och
sitt dramatiska temperament kan bli en vinst
för vår svenska scen. Bäst var dock
ove-dersägligen herr Laven, som gjorde en ur
alla synpunkter lyckad typ af farbror
Ludvig, en halfförfallen släkting. Både
författaren och skådespelaren hade här
blandat cynism, galghumor och ett
naturligt godt hjärta, så att de ingingo en
kemisk eller, om man hellre vill,
konstnärlig förening.

Ernst Didring har den för en
dramatiker stora egenskapen att älska det
lidelsefulla och kraftiga. Till och med i hans tre
små enaktare, som han sammanfört under
hufvudtiteln Eros, finner man mycket som
antyder att den lilla guden med bågen
liknar en i vissa fall olika gudomlig repre-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free