- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
124

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

124 CARL G. LAURIN

ju om höga siffror. Här i Sverige vore
det nog bäst om Algot Sandberg hölle sig
till den sorts typer från Östermalmstorg och
Skeppargatan, med hvilka han vunnit sina
verkliga succeser, bättre om han lämnade
fondmäklarna och öfverginge till dem som
helt enkelt singla slant. Kunde han ej
skrifva en pjäs, med titeln Bellan eller
tolfskillingen eller 25 öre?

Jag såg aldrig herr Sandbergs 47ii\
men jag vet åtminstone att en obeskriflig
parfym af packaktighet hvilar öfver
scenerna i »Bomullskungen». Det är nästan
värst när författaren är moralisk eller
älsklig. Det hela får då något af en
känslornas 15-öres basar och en smak af härskna
bakelser. Herr Barklind, hjälten, hade i
sitt spel något friskt och manligt, i bästa
mening amerikanskt.

Fasan för revyer har jag icke förstått.
För många år sedan undrade jag i denna
tidskrift,, hvarför man skulle förmena
Norlander detsamma som man tillät Aristofanes.
Det finnes intet som bedömes så hårdt som
revyer, under det att en hel del af
publiken går från »Silkesstrumpan» eller
»Bomullskungen» belåten öfver den fina satiren i
den förra och de äkta känslorna i den
senare. Så finnes det mycket få som trängas
på de Norlanderska revyerna som ej vid
utgången rädda sitt anseende genom att
säga: »det var tjockt» eller »andra akten
var sämst». Då jag i likhet med filosofen
Benjamin Höjer vill vara »för sanningen,
äfven om den skulle föra till helvetets
portar», måste jag öppet säga, att jag hade
roligt både på Oskarsteaterns, Folkteaterns
och Södra teaterns revyer. Den förra var
visserligen en nyårsvädevill. Hvad
dramatiken har specialiserat sig sedan den tiden
då man i bockhudar klagade öfver
Dionysos’ olyckor eller med vindrägg smord
i ansiktet och en svans knuten på lämpligt
ställe i Ättikas hvita byar sjöng om
traktens äktenskapsskandaler. Det är fullt
naturligt och berättigadt att man kokar
ihop — det finnes många nyanser mellan
’sluring och äkta sköldpaddssoppa — af
lustigheter, spevisor och aktuella vitsar en
liten öfversikt af »hvad sig i riket
tilldragit». Alla kunde ej få plats i
Rikssalen och skulle kanske icke förstå siffrorna
i rikshufvudboken. För dessa enkla borgare
— landets marg — blir revyn i politiskt

afseende hvad medeltidskatedralernas
skulptur var i religiöst, en sorts biblia pauperum.

Man måste förvåna sig åt den
dyrbarhet och smak, hvarmed Bio gr af flugan
utstyrts. Både hvad sång, spel och komik
beträffar var föreställningen fullt jämförlig
med goda kontinentala teatrars uppförande
af dylika pjäser. Fröken Kårseils skånska
bondhustru var i hållning, språk och dräkt
med den äkta schalen mot de svarta
kläderna ett pittoreskt mästerverk, och herr
Ringvalls sprudlande komik är allt igenom äkta.

Herr H. Leipzigers Konung för en
natt var en stockholmsparodi på den
bekanta operan, full af verkliga roligheter.
Man har sannerligen ingen anledning att
rynka på näsan åt Folkteaterns trupp. Den
har representanter för älskvärd bushumor,
herr Wallén, torrolig brackhumor, herr
Strandberg, och mänga af dess små fröknar
ha visat sig ha venusmåtten öfver hela
kroppen, t. o. m. på ett par mm. när i
ansiktet också. En briljant idé var förslaget
till rödrandig liberal statsrådsuniform. De
röda rändernas bredd kunde lämpligen
antyda graden af kabinettets radikalism.

En svensk skald skref nyligen en hänförd
dikt till Sverige, om huru han ville ge
hela landet stora famnen, så att han kände
bergens mäktiga former som bröst —
något väl fasta måhända — mot sin svenska
manliga barm. En dylik innerlig
gemenskap med vissa sidor af det stockholmska
erfar man vid åseendet af S:t Jönsson och
draken af Emil Norlander. Man fick där
höra många språkliga stockholmska
praktblommor vuxna i gränder och på gårdar
men fyllande hjärtat med samma salighet,
som då man i barndomen såg våren komma
i form af de första grobladen och de
klargula maskrosorna, då de med dammiga blad
växte upp bland knaggliga stenar och röda
plank. Så fann man här en mängd
roligheter och ibland grofheter, hvilka alla hade
med sig något af hemkänsla. Liksom den
unge bondsonen rörd tänker på hemmets
lagård med dofter och deja och ej vill
sakna något, så sprang hjärtat af glädje i
vårt bröst, då vi hörde fru Lia Norée, den
slampiga bioflickan i konfirmationsåldern,
slarfva fram sitt »gu ’hva ja’ elskar dej,
Kirre!» och sladdra om »den kobenta
jycken i futtifyran».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free