- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
126

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ur bokmarknaden. Af Erik Hedén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

126

ERIK HEDÉN

med den uråldriga religiösa föreställningen
om moderns enastående helighet; det var
ursprungligen endast modern, ej fadern som
kunde sända Erinyerna,
afgrundshämnarin-norna, mot en son som förbrutit sig;
Kungen — fadern Oineus i Swinburnes drama

— är klok, fast icke djup, och
majestätiskt nobel som det anstår en åldrig antik
kung. Atalantas jungfrudom är religiöst
grundad pä rent antikt sätt men leder
genast tanken på en modern frigjord kvinna

— naturligtvis endast en skön och erotisk
sådan, men sådana lara ju finnas. Hvad
slutligen modern Althaia angår, så tyckes det mig
att Ossian-Nilsson i företalet något mycket
framhäft det konventionsbundna hos henne.
Hennes fördom mot Atalanta delas ju
egentligen af dramats flesta personer, och att
hon framhäfver den så starkt beror väl
endast på den lidelsefulla moderliga svartsjuka,
som ej tål att sonen glömmer henne för
en annan kvinna och därtill en af så olika
art mot henne själf.

Dramats lifsåskådning är i grunden den
typiskt Swinburneska: Gud är ond.
Världens herre trampar människans kraf på rätt
och barmhärtighet under fötterna,
följaktligen bör människan trotsa honom. Den
kristne guden, den öfvernaturliga makt, som
förslafvar vår kraft, vår framåtsträfvande
vilja, är arffienden, mot hvilken hvarje ädelt
sinne måste göra revolt. Men naturen, alltet
är stort, dyrkansvärdt midt i sin
outgrundlighet! Med en i vår tid sällspord
osökt-het, ehuru med en tydligt modern
skärpning af motsättningen mellan den onde
guden och den goda människan, har
Swin-burne lyckats bringa denna sin tro i
samklang med antikens religiösa formel: gudarne
styra världen efter sitt behag, de ge ondt
åt den gode, godt åt den onde, men
dyrkas måste de, ty de ha makten ■— dock
att slunga dem deras orättfärdighet i
ansiktet, den rätten neka ej ens gudarne själfva
en fri människa.

Ossian-Nilssons öfversättning präglas af
lefvande intresse både för Swinburne
öfverhufvud och särskildt för det antika draget
i hans diktarpsykologi. Hans företal röjer
den stora Htteraturkunskap, som nog till
sist skall skaffa honom en plats i Svenska
akademiens Nobelkommitté, och är
intelligent i uppfattning liksom medryckande skal-

diskt i sin stil. Han ger där bl. a. en genialt
funnen öfversättning af Shelleys grekiska
sentens elf il fiXävdpconoç, åqfioxpdrtxoc r’ä9eoç
ze: »Folk- och människovän och
gudafiende är jag». Swinburnes grekiska motto
till Atalanta är däremot ej blott oklart utan
rent af oriktigt öfversatt. All grekiska är
naturligtvis illa korrekturläst.

Namnen på de i dramat uppträdande
personerna har Swinburne efter engelskt
vis anfört i deras latinska form.
Ossian-Nilsson har med allt skäl funnit sig
berättigad att ersätta denna form med den
grekiska, hvilken ej blott är äktare utan ock
mera välklingande. Han har emellertid
därvid liksom en del andra nutida
skriftställare — utom fackmännens krets — gått
så långt, att han äfven velat nyttja grekisk
akcent. Detta är kärt besvär förgäfves.
Uttalet blir därigenom vida mer svarlärdt
men ända icke riktigt. Ty den grekiska
akcenten var rent musikalisk, den
betecknade tonhöjden men icke som vår
tonvikten eller utandningstrycket -J också byggde
grekerna, som bekant, sin egen vers icke
på akcenten utan på kvantiteten. Bäst är
därför att som tyskarne och äfven de
svenske fackmännen (i den mån de ej behålla
de rent latinska formerna) stafva namnen
på grekiskt men akcentuera dem på latinskt
sätt. Denna grundsats kan man äfven
följdriktigt genomföra, hvilket däremot
Ossian-Nilsson haft för god smak att göra med sin.

Hellenernas tragiska talvers tillät vissa
afvikelser från det regelbundna jambiska
schemat. Man kunde t. ex., dock blott
sparsamt, ersätta en jamb (en kort + en lång
stafvelse) med en anapest (två korta + en
lång). Härtill kommer att i engelskan flera
ord som skrifvas med två stafvelser (t. ex.
flower, prayer) nyttjas som enstafviga.
Ossian-Nilsson har alltså godt stod i
förebilderna, när äfven han ibland insatt en
anapest i stället för jamb, ehuru detta
onekligen verkar något förvillande på icke
klassiskt bildade läsare. Vidare låter
Swinburne ofta första stafvelsen i en versrad
utgöras af en troké (en lång -f en kort
stafvelse) i stället för af en jamb. Äfven
därvidlag har han ett visst stod i det
antika bruket att gärna börja versen med en
spondé (d. v. s. två långa stafvelser).
Ossian-Nilsson följer här sitt original och det med
all rätt, då en dylik brytning af schemat
gör takten mer omväxlande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free