- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
140

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tzu Hsi. Af Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

140

CARL G. LAURIN

och öfver att den »pansrade näfven»,
som tyske kejsaren talade om, ej var
någon tom hotelse utan sträckte sig
öfver världshafvet och halfva Kina,
plockade ut boxarledarna och
främlingsmördarna i de aflägsnaste provinsstäderna
och kramande sönder dem utan hänsyn
till hennes majestäts af Kina önskningar.
Tzu Hsi insåg, att »ärkeförrädaren» Kang
Yu Nei, som just då led rättvisa kval
på den kinesiskt skötta Saltsjöbanan,
hade haft rätt i mycket, men offentligt
ville hon ej erkänna det. Men då hon
på ett lyxtåg återkom till Peking, dit
hofastrologerna fastställt gynsammaste
ankomsttid till 1902 den 7 januari kl. 2,
hade hon blifvit en helt annan kvinna
än för ett och ett halft år sedan, då hon
flydde. Hon ville dock ej ett ögonblick
ge bort något af sin makt. På stationen
Pao Ting Fu hade hon fått höra, att
Yuan Shi Kai (Kinas nuvarande
president) och ett par andra kinesiska höga
dignitärer beställt en första klassens
vag-gon ytterligare för att få bättre plats.
Tzu Hsi gaf genast befallning om att
den skulle frånkopplas och gick själf in
till de förbluffade herrarna, uttryckande
sin höga belåtenhet med hur bekvämt de
hade det och påstod att de hade
fullständigt tillräcklig plats. Det var första
gången hon for på tåg. I smått som
stort visade hon, att en ny tid förestod.
Sedan hon anländt till Peking och
genast offrat vid krigsgudens altare — det
var sannerligen af behofvet påkalladt —
visade sig hennes minnesgodhet också
däri, att hon utgaf ett dekret om den
kejserliga bihustrun Pärlan, som hon i
augusti 1900 låtit sina eunucker dränka i
en brunn. Mordet omdöptes i dekretet
till »beundransvärdt själfmord», och
Pärlans ande fick en ny hederstitel. Viktigast
var att hon ej blott behandlade
främlingarna med den största älskvärdhet utan
att hon också begrep att enda medlet

att bli af med dessa brutala,
vinnings-lystna främlingar var att Kina liksom
Japan måste skaffa sig europeisk teknik
och en välöfvad, stor och välbeväpnad
här. Att få européerna att glömma
hennes mordlust sommaren 1900, att få
hederliga ämbetsmän och väldisciplinerade
soldater, det var hvad hon nu önskade
arbeta för. Ståtlig låter hennes hälsning
till Peking: »Jag har nu återkommit till
mitt palats i hufvudstaden och finner
förfädernas tempel hvilande i majestätiskt
lugn. Under den djupa bäfvan som
griper mig inför mina ärorika förfäder
känner min själ ökad sorg och förkrosselse,
och jag kan blott hoppas att himlen må
förunna mig att lefva för att utföra
något förtjänstfullt och gagnande arbete.»
Hon insåg, och det är alltid bra att
börja med, »att anciennitetsprincipen som
befordringsgrund har väsentligen
bidragit till åstadkommandet af bedröfliga
förhållanden. Då vi nu afskaffa den,
sker det för att statens tjänster må
skötas uteslutande af kompetenta personer,
men om I, våra ämbetsmän, fortsätten
med den gamla långsamma slentrianen,
skall ingen skonsamhet visas eder.»

Tzu Hsi begrep också, att kineser och
mandchuer måste försonas, och endast i
ett afseende, som ej är så nödvändigt
för oss här i Sverige att besinna som
då frågan gäller befordringen af den
dugligaste, var hon obönhörligt konservativ.
Hon höll bergfast på
dynastigrundläg-garens varning: »Inga mandchuriska
eunucker och inga kinesiska bihustrur!»
Intet intrång fick göras på den härskande
rasens maskulinitet, och ingen väg fick
öppnas för kinesiska hofintriger. Ar 1903
dog hennes ungdomsvän, den gamle
ärevördige Yung Lu. I sitt afskedsbref till
henne skrifver han: »Ödmjukt beder jag
att Ers Majestäts rykte alltjämt må
tillväxa. Då skall jag lefva äfven om jag
dör. Nedfallande inför tronen, slutar jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free