Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Något om familjenamnen hos svenska romanhjältar. Af Märta Tamm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
MARTA TAMM
digt den store morakonstnären Vrede
till en väl känd artist.
Det visar sig en rätt stor skillnad i
stilvärde mellan olika namntyper. Af
de 1,787 namn, som upptecknats för
denna undersökning, representera de 242
-iwz-namnen i flesta fali underklassen
eller den lägre medelklassen. Henning
Berger anmärker i sin roman »Fata
Morgana» (1911) om en akvavitfabrikant O.
P. Anderson, att det »lät borgerligt
hem-trefligt och passade till potatisen», och
Lidman yttrar om en generalkonsul
Briothell i »Silfverstäåhl», att han »såg
ut, som om han hette Andersson», hvilka
citat rätt tydligt klargöra det värde dessa
namn — åtminstone Andersson —
anses ha ur romansynpunkt betraktade.
En lagman Carlsson (Hertha 1856), en
artist Larsson (»Familjen Verle», 1889,
af Math. Roos) eller en kyrkoherde
Pettersson (»Riktiga människor», 1909, af
Annie Åkerhielm) höra till
undantagsfallen. Talrikast företrädda (olika
staf-ningar inberäknade) äro Andersson (20),
Karlsson (18), Larsson (15), Persson (15),
Pettersson (13), Olsson (12). Närmast
komma Svensson (10), Johansson (8),
Nilsson (8), Jonsson (7), Hansson (6).
Af dessa har Jönsson mer plebejisk klang
än de öfriga; ofta är det färgadt af en
smula ringaktning eller löje. Däremot
stå sådana som Arwidsson, Ambjörnsson,
Hartmans s ön, Henning s s ön med flera
mindre vanliga son-namn betydligt högre
i kurs.
Namnen på -berg {76 stycken), -gren
(52), -man (59) jämte öfriga med något
naturföremål o. d. sammansatta
representera alla samhällsklasser. Likaså de
talrika enstafviga (266 st.)
Sammansättningar med -lund (31), -qvist (26) och
äfven -ander (23) tyckas särskildt lämpa
sig för drift och få lätt ett litet stänk
af ringaktning öfver sig. Ex.
Stapp-lander (»Presidentens döttrar», 1834, af
Fr. Bremer), Holliander (»Herrar», 191 o, af
Ludvig Nordström), Taljqvist (»Hertha»),
Mickelqvist, häradshöfding i Skråköping
(»Guvernanten», 1843, af Onkel Adam).
Sammansatt med något slags bär är
-qvist mycket omtyckt som namn på
husmamseller: Smidtronqvist, symamsell
i »Baron Julius K.» (1838) af Almquist,
Hallonqvist, husmamsell i »Torparen»
(1843) af fru v- Knorring samt själfva
mamsell Rönnqvist i »Presidentens
döttrar», som dock står ett steg högre på
den sociala rangskalan. Hvad hallon har
förbrutit är oss obekant, men det har
också fått en särskildt löjlig biton i namn.
Hallongren i Levertins
»Ungdomsnoveller» t. ex. är en äkta filister.
-lund verkar ofta tarfligt, mest i
sammansättning med Grön- t. ex. Grönlund,
tarflig poet i »Götiska Rummen» och
afsiktligt plebejiskt i » Silfverstäåhl»;
Trälund i »Röda Rummet», borgmästarinnan
Rundlund i »Pastor Hallin» (1887) af
G. af Geijerstam.
Inom namngrupperna på -ardt, -er
-ell, -el, -en, -en, -er, -ert, -ing finner
man nästan uteslutande bildade personer.
I synnerhet skalder och andra
konstnärer undvika om möjligt de ur
naturvärlden hämtade namnen för att ej tala
om dem på -son. Det är tydligen
intressantare att heta t. ex. Vijkler,
Sommer, Spar/vert, Hogardt, Reimers,
Hanners eller allra helst på -e, ex. Brusey
Hede, Holme, Linde, Mör eke, Wide o. d.
-^-namnen förete däremot ett ganska
blandadt sällskap, medan -us, respektive
-ius och -eus ofta rekryteras ur
prästeståndet, som ju är att vänta, ex.
Lyselim, Aurelius, Br orne Hus, Libius, B or eus.
Men de sistnämnda ändelserna
användas äfven rätt gärna för att
framkalla en komisk verkan; Bladesius
(»Förlofningen» af C. F. Dahlgren),
Kullsta-dius (»De tolf söndagarna» af Ludvig
Nordström).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
