Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Syster Dorotea. Af Marianne Gelotte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket lidande, men blef henne också
till stor hjälp. Hon sydde in däri sina
lönligaste tankar och sin hemligaste
längtan. Det växte fram under hennes
händer bilder och symboler för allt hvad
hon känt och hoppats och lidit och
tänkt. Hon genomled allt på nytt, men
för hvarje tanke hon sömmade in i duken,
kändes det som om hon lagt den i den
heliga moderns hand. Hon kunde aldrig
börja sitt arbete utan efter en innerlig
bön till Gud, och hennes själ dvaldes
ständigt bland höga och himmelska ting.
En dag, medan hon arbetade, hörde
hon plötsligt, hur en kör af himmelska
röster sjöng Frälsarens vaggsång:
»Dormi fili, dormi pater». De sjöngo
den så klart och så underbart vackert,
att hon ej kunde låta bli att sjunga med
uti sitt hjärta. En outsäglig glans trängde
in i hennes själ och förenade den med
Gud. Men hennes kropp mäktade ej
bära det himmelska undret, utan sjönk
vanmäktig ned på bädden.
Och alltid, medan hon arbetade, var
hennes själ så fylld af himmelska ting.
Men hon var nu så svag, att när hon
någon stund suttit uppe vid sin sömnad,
måste hon lägga sig tillbaka på bädden
för den svidande smärtans skull, som hon
hade i sitt bröst.
Det led nu mot kyndelsmässotiden,
och all hennes hjärtas längtan hade varit
att kunna pryda den heliga moderns
altare på denna stora högtidsdag. Alla
sina krafter hade hon samlat för att vinna
det målet. Och aftonen före
kyndelsmässodagen hade hon sitt arbete färdigt.
När de sista stygnen voro sydda,
sjönk syster Dorotea tillbaka på bädden,
för svag att längre kunna hålla sig uppe.
Det var som om allt, som kommit
henne att lida, nu vore borta, — det
var lagdt i den heliga jungfruns hand.
Intet fanns, som längre band henne vid
lifvet, ty sin längtan hade hon offrat,
och utan den kunde hon ej lefva.
Rummet vidgade sig, och hennes själ flöt
öfver i något stort oändligt, i en stor
klarhet, som omfattade allt. Hon låg
och såg in i det strålande ljuset, och
rundt omkring sig hörde hon himmelska
röster sjunga: »Välsignad vare han som
kommer i Herrans namn! Hosianna i
höjden!»
Samma natt dog syster Dorotea, och
det var natten före kyndelsmässan.
Den följande dagen firades den heliga
moderns fest, och mycket ljus och många
facklor voro tända framför hennes altare.
När mässan var slutad, gingo alla
nunnorna fram för att se den döda lilla
systerns gåfva till Jungfru Maria. Det
var en duk af blodrödt siden, som hängde
ned från altaret, och rikt och skönt var
den sömmad med silfver och guld och
mångfärgade silken. Och detta är hvad
systrarna sågo därpå.
Bland himmelska skyar stod jungfru
Maria med sin son på armen, men
nedanför henne knäböjde en ung nunna
och höll i sina lyftade armar ett barn,
som om hon ville lägga det för
Gudamoderns fötter. Men dessutom voro så
många andra tecken och under insömmade
i den duken, att man ej med ens kunde
se dem alla, och att tyda dem vore nog
en omöjlighet.
Tysta stodo systrarna där, och sakta
gingo de sedan ut ur kyrkan. »Det är
hon själf som knäböjer framför den heliga
modern», sade de till hvarandra. »Men
hvad betyder barnet i hennes upplyfta
händer?»
Fru Karin, abbedissan, stod ensam
kvar framför altaret, och två tårar runno
sakta utför hennes kinder. »Kära lilla
syster», sade hon i sitt hjärta, »nog
förstår jag, hvad du har lidit, och
hvilket offer du har bringat.»
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
