Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fredrika Bremer som ung. Af Hilma Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 HILMA BORELIUS
gör Fredrika för hvad hon sett,
människor, konst, natur. I hennes omdömen
om de människor, man möter, röjer sig
ett ömtåligt skönhetssinne. När hon
ligger sjuk i Darmstadt, där familjen för
hennes sjukdom måste stanna nära tre
veckor, är hennes behärskande intryck
af den varmhjärtade vänlige läkaren,
storhärtigens lifmedikus baron Wedekind,
att han har en skärande omusikalisk röst.
Först sent tinar hon upp för hans
vänlighet.
I konst drages hon till det idealvackra
men känner sig frånstött af naturalism.
Med hänförelse beskrifver hon en tafla,
som hon sett i Basel, föreställande
David med Goliats hufvud. »Om jag kunde
måla . . . skapa en sådan David ... då
fruktar jag, att jag blefve en kvinnlig
Pygmalion» — och hon tillägger: »Jag
har ännu ej sett någon mensklig varelse
med denna gudomliga blick utom Baron
Astve de Feu (öfversatt det på Svenska)
och ända kan den knappast jämföras.»
Om Hans Baldung Griens altartafla
i Freiburg, som hon uppger vara »af
den berömda Holbein», tror sig
Fredrika »kunna dristigt säga», att den är
»högst eländig». Hon finner Gud vara
framställd med »en verklig judfysionomi»
och» Maria (taflan framställer Marias
kröning) »har ett sjåpigt aflångt fåransikte,
med en verklig linperuk, som hänger
rak ner på bägge sidor.»
Holbeinmuseet i Basel tilltalar ej i
högre grad Fredrika. Väl finner hon
den tafla, som föreställer Holbeins hustru
och barn, »full af sanning och uttryck»,
men hon anmärker också, att »fulare
varelser än de rödhåriga barnen kan man
knappast få se, och hans fru är surögd.»
Todtentanz-serien gör starkt intryck på
henne. Efter sin jämförelsevis utförliga
beskrifning säger hon emellertid: »Vi,
min söta Agathe, vilja se döden som en
skön ängel med bleka allvarsamma drag,
och Holbein visar oss den som ett svart
rysligt benrangel», och slutar med en
öfvergång till skämt: »Om en sådan
person bjöd upp mig, skulle jag visst
äfven säga ett bredt Nein.»
Hvad själfva reseskildringen beträffar,
är den emellanåt rätt konkret och liflig.
De realistiska smådetaljerna, t. ex. från
färden öfver Liineburger Heide, ge
bättre prof på den unga resenärens
iakttagelseförmåga än t. ex. skildringen af
ett skönt alplandskap, som visserligen
tjusar henne och lockar henne att
försöka en beskrifning af morgondimmornas
lek, men som hon också befolkar med
»Hoppets Engel» och »Lifvets Genius».
Det är således ej utan att man redan i
tjugoåringens resedagbok kan spåra, hvar
den blifvande romanförfattarinnans styrka
och svaghet kommer att ligga. Redan
här märkes å ena sidan »Beata
Hvardagslags» verklighetssinne, å andra sidan
i den högre stilen en
»Verschwommen-heit», hvars sentimentalitet dock hos
den unga flickan förefaller ganska naturlig.
Förgäfves söker man i resedagboken
en motsvarighet till själf biografiens
hopsummering af resans erfarenheter. Där
är sordin öfver alla yttranden, som likna
en klagan.
En gång anförtror Fredrika Agathe,
att hon »ville för någon tid vara karl,
för att en gång rätt innerligt njuta af
lifvet». Några tankar på en omhvälfning
i kvinnornas ställning har hon icke.
Blott som en hemlig hjärtesuck tillstår
hon sin önskan att vara man: »Då skulle
jag svärma omkring som fåglarne i luften
och med klappande hjärta skulle jag
känna mig äfven vara en glad och fri
varelse i skapelsen, mitt öppna hjärta
och hand skulle stå till tjänst för alla,
och om jag någon gång blef bedragen,
skulle jag äfven säkert ofta göra andra
lyckliga med mig. Vore jag karl, hvem
skulle väl kunna klandra, att jag njöt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
