Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fredrika Bremer som ung. Af Hilma Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 HILMA BORELIUS
krets som mörker och som ljus en
fond af praktisk lefnadsvishet, som hon
icke tröttnade att åter och åter
förkunna. Se hur litet som behöfs för
att hemmet skall bli ett paradis:
ömsesidigt förtroende, en ljus alla omfattande
vänlighet, frihet från tvång.
Det är ena sidan af Fredrikas i
böckerna förkunnade gyllne regler. Den
andra sidan är lösen: nyttigt arbete,
själfständighet, en lifsuppgifts värdighet
för hvarje till mogen ålder kommen
människa.
»Huru stilla, likt ett grumligt vatten,
står tiden för en ungdom, som under
ett tråkigt och overksamt lif framsläpar
sina dagar», skref Fredrika Bremer i 22
års åldern. Ordet overksamhet, som
både hon och systern upprepade gånger
använda i de biografiska anteckningarna,
är egentligen ej rättvist. Flitiga, d. v. s.
sysselsatta voro systrarna nog alltjämt
med sin musik, med husliga sysslor,
Fredrika dessutom och mest med
miniatyrmålning, läsning och skrifning, hvartill
slutligen från 1826 äfven kom sjukvård,
kokning af dekokter m. m. Men det som
för Fredrika betog arbetet, utom det
hon utöfvade som barmhärtighetssyster,
det stärkande och lifvande, som det
borde medföra, var, att det icke var
in-riktadt på ett sammanfattande mål.
Behofvet att för en rätt harmoni med
världen öfver sitt arbete äga kallets helgd
tolkade Fredrika åter och åter i sina
kvinnliga gestalter. I »Herthas» slutord
och efterskrift uttalade hon till sist utan
omsvep och som typiskt allmängiltig sin
dyrt vunna erfarenhet: »Det finnes ingen
tyngre börda än den af lifvets tomhet».
Den lifstörst, som starkast brände
den unga Fredrika, var törsten efter
dåd — den dådtörst, som är
ärelystnadens adelsmärke och skiljer den från
fåfänga — och törsten efter vetande.
»Blotta anblicken af vissa ord i en bok,
såsom sanning, frihet, ära, odödlighet,
väckte hos mig känslor, som jag
fåfängt skulle söka beskrifva», heter det i
själf biografien. »Att bli någonting för
Sverige, därom bad jag med brinnande
böner i mitt trettonde år» skrifver
Fredrika 1844. I Herthas mun har hon
lagt orden: »Ack, jag skulle ha velat
lefva på vatten och bröd och varit
öfverlycklig, om jag fått lara hvad
ynglingar lara vid akademien».
»Jag kände mig vara född med starka
vingar men kände äfven, att de voro
stäckta, och trodde, att de alltid skulle
så bli». (Själfbiogr, ant.) Detta är den
bästa sammanfattning, Fredrika Bremer
gett af innebörden i sitt kvalfyllda
själf-medvetande som ung. Hennes olycka
var saknaden af frihet och framtid. Men
denna lott, som för henne var
martyrskap, ha långt senare generationer af
unga kvinnor delat med henne. Sed
och betraktelsesätt fortforo att binda och
begränsa, trots ett normalrecept af
skol-och seminariebildning, lagstadgad
myndighet o. s. v.
Om man här som alltid måste vara
försiktig med allmänna slutsatser, så är
det å andra sidan visst, att det är till
den intensivt genomlefvade personliga
erfarenhet, som är en idés psykologiska
genesis, man måste gå tillbaka för att
förstå idén. Känner man idén blott
genom dess sena afläggare och ofullkomliga
tillämpningar, blir den blott en blek
abstraktion. »Hertha» och den svenska
kvinnorörelsens första utvecklingsperiod
bottnar i Fredrika Bremers erfarenhet
som ung.
Både Fredrika och Charlotte äro vaga
i kronologien för åren 1822 till 1828,
och detta är till omak äfven för
psykologien. Att det tunga mörker, som
enligt båda rufvade öfver Fredrika från
hemkomsten 1822 till 1826—27, icke
var så oafbrutet eller varade så länge,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
