Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fredrika Bremer som ung. Af Hilma Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIKA BREMER SOM UNG 185
täkt***, - .ÆH:’’^ - ’ -:: y i£#£yj^^é^^
SALONGEN PÄ ÅRSTA.
som det i deras sammanfattning låter,
kan man dock genom jämförelse se. I
de år 1822 och 1823 daterade
anteckningar af Fredrika, som Charlotte citerar,
gör sig ingen djupare tragik gällande.
Charlotte har väl för sina citat valt det
»förnuftigaste». Båda systrarna ånge
Fredrikas vintervistelse på Årsta
tillsammans med en eller två af systrarna
1826—27 och 1827—1828 som tiden
för en börjande ljusning. Genom några
i Dagny 1908 publicerade bref
framgår det, att Fredrika sommaren 1826
gjort bekantskap med en familj
Leuhusen, som omfattade henne med en
vänskap, hvilken hon i sin ordning på
det mest öfversvallande sätt gengäldade.
Brefvet till fru Leuhusen från 1826 har
en rent af pjollrande ungdomlig ton och
är snarast ägnadt att förbrylla den, som
efter själf biografien gjort upp för sig,
hur olycklig Fredrika var.
Den egentligen svåra perioden tyckes
ha varit åren 1824 till 1826. I ensamheten
på Årsta var det, som Fredrika sedan
vintrarna 1826—28 fick tillfälle att
utöfva den verksamhet af
barmhärtighetssyster, som då och då hägrat för henne,
alltsedan hon såg sceurs de charité i
Paris. Under denna verksamhet bland
fattiga och sjuka återfann hon sig själf
och fann Gud på ett nytt sätt. Hon
underkastade sig, skar liksom med ett
snitt bort alla de aggande önskningar,
hon kämpat med.
Vår erfarenhet undergår gärna i
minnet en instinktiv, icke begreppsmässig
utvidgning. Den starkast
känslobetonade erfarenheten under en viss
lifs-period kommer i minnet att behärska
hela perioden, och är det en stämning,
icke knuten vid en bestämd yttre
tilldragelse, breder den i minnet ut sig till
det hela. Så är det förklarligt, att
Fredrika Bremer flera gånger, i själf
biografien, i bref till Böklin o. s. v., talar om
sitt lidande intill förtviflans gräns, som
hade det utfyllt hela hennes ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
