Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fredrika Bremer som ung. Af Hilma Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
HILMA BORELIUS
grefvinnan Wrangel hösten 1833, var
lycka dock hennes förhärskande känsla.
Utan tvifvel var det framför allt
religiösa och intellektuella lyckokänslor, som
fyllde henne. I vissa bref från 1833 och
förra delen af 1834 är där dock något
lekande och jublande, som bra mycket
liknar uttrycken af en förälskelse, som
ännu blott ger färg åt lifvet utan att
vända sig inåt och sysselsätta sig med
sig själf. I alla händelser fick den
förälskelsen, om den förelåg, aldrig makt
med henne. Andra erfarenheter och förut
fattade beslut hade lämnat för djupa
spår och fingo öfverhand.
Ett brefcitat från hösten 1834 tycks
af alla de meddelade vara det som ger
den bästa psykologiska belysningen
öfver Fredrikas slutliga nej till Böklin.
»Ack, naturen leker ibland med
människan så mäktigt, så ljuft, men från
erfarenheter, som skakat hennes innersta
själ, från rotfasta känslor och idéer, som
blifvit hennes, därför att man fixerat
dem under långa år, rycker hon dock
människan ej. De återkomma och taga
henne med makt igen. Väl, om hon
då under en illusorisk stund ej har
fäst för alltid andras lycka vid sin.»
Så länge det icke var nödvändigt att
fatta afgörande beslut för framtiden, njöt
och gladdes Fredrika obetingadt af den
lifvets rikedom, som bjöds henne under
1830-talets första hälft. Men när det på
allvar gällde att utforma sitt framtida
lif, då hon ej längre fick säga »åt både
glädje och smärta: ’Tyst, tyst! Låt mig
vara, väck mig ej, jag drömmer så
godt’», då gjorde sig hennes tidigare
genomkämpade erfarenhet åter gällande.
I förhållandet till Böklin drog hon sig,
när det ej längre kunde förbli obestämdt,
tillbaka, rädd att för mycket växa fast
i lifvet »genom djupa fröjder eller
innerliga bekymmer», hon som liksom
Klara i »Nina» ville »gå så tyst, så tyst
genom lifvet», »smyga lätt därigenom».
Hon grep åter efter tagelskjortan och
klostercellen, tog åter upp planen att
bli barmhärtighetssyster.
Att Fredrika i det citerade brefvet
af 13 nov. 1834 med »erfarenheter, som
skakat hennes innersta själ» och
»rotfasta känslor och idéer, som blifvit
hennes, därför att man fixerat dem under
länga år», verkligen syftar på sin
tidigare själf in vigning till försakelse synes
alldeles otvifvelaktigt.
Vid tiden för den invigningen tänkte
hon sig sitt kommande lif som
barmhärtighetssysterns. Sitt författarskap
bedref hon först blott som tidsfördrif, men
det blef småningom mera. I
Teckningarnes andra del nedlade hon något af
sitt eget lidandes erfarenhet (i »Den
ensamma» och »Tröstarinnan»).
Bekantskaper, som vidgade hennes lifsuppfattning,
särskildt inflytandet af Miss Lewin
(Frances v. Koch), och litterär framgång
kommo henne att omforma
föreställningarna om det sätt, hvarpå hon bäst
skulle tjäna Gud och människor. Men
alltjämt var hennes mål ett sådant
tjänande, och sitt författarskap såg hon
som berättigadt endast i den mån, det
kunde bli hennes organ att hjälpa andra.
Hösten 1834 till hösten 1835
genomgick Fredrika Bremer åter en kris. Den
gradvisa ljusningen från 1826, det sedan
följande strålande solskenet från 1831
och följande år förmörkades till en tid.
»De gamla molnskyarne började åter
draga upp på den klarnade himmeln»,
skrifver Böklin därom. Ännu innan »Nina»
var fullbordad, således opåverkad af den
stränga kritik, den framkallade, började
Fredrika åter på allvar umgås med sina
gamla planer på att bli sjuksköterska.
Hennes betänklighet vid planens
realiserande var »det skenbart prålande i
denna sannt ödmjuka handling», som
ju också den tiden skulle varit ett oer-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
