- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
192

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Fredrika Bremer som ung. Af Hilma Borelius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

192

HILMA BORELIUS

När hon hösten 1836 (till Böklin)
skrifver om sin bok »Nina» och den
pröfning, det varit för henne att finna sig
ha misslyckats, att få klander af
kritiken och förtjäna det, fortsätter hon
skildringen af en viss dag under denna tid:
»Om aftonen ville jag bedja. Sedan jag
blifvit ensam, drog jag upp gardinen till
fönstret i mitt rum, och där ute var
månsken och jordens snöklädda gestalter
och himlens stjärnor och skyar stodo
lugna och förklarade. Då uppgick inom
mig stark känslan af lifvets rikedom,
och jag knäböjde i glädje och tackade
Gud, att han var så stor, så rik, så
mäktig, att människans fattigdom och
vanmakt betydde så litet, att han
öfver-skylde det med sin härlighet, och att
det ord, som vanställdes på mina
stammande läppar, hade och skulle finna
tusende bättre tolkar».

Ett motsvarande, lika betecknande
utflöde af hennes väsen är följande yttrande
från framgångens bästa tid (bref till
Malla Silfverstolpe 1843). »Jag vet, att
det skall komma en dag då de skrifter,
som nu gjort lycka, skola bortkastas
eller ligga på hyllorna som
’hvardags-skräp’. Det skall icke bekymra mig, ty
jag vet, att de i sin mån ha bidragit
att låta uppgå den sabbat, på hvilken
man skall lara sig se den himmelska
ljuspunkten i hvar droppe af tillvarelsen,
att se hela det verkliga lifvet i Guds
ljus. O min Gud! Måtte jag ej vara

för djärf att sålunda anse mig för din
tjänarinna!»

»Begäret att veta» räckte hos
Fredrika Bremer lifvet ut. Det blef som
hon i ett bref till Brinkman 1831
förespådde: »en omättlig hunger, en
osläck-lig törst efter kunskap» kom att räcka
hela hennes lif igenom. »Begäret att
njuta» förvandlades till begär att gagna
och förmåga att njuta af böcker och
människor, natur och konst.
Metamorfosen hos henne af både kärlekens och
ärelystnadens lidelse gjorde henne ej
fattig, tvärtom rik. Något soligare än
Fredrika Bremer som äldre får man
svårligen se, och ända behöll hon i
sällsynt grad ungdomens vibrerande
känslighet. På ålderns dagar är hennes lif
en »daglig lofsång». Ålderdomen är
hennes allra klaraste och vackraste
period. Men liksom hon som gammal
förenar ungdomens liflighet med
ålderdomens ro, så bär hon redan tidigt
alltifrån ungdomskrisen med sig ett stort
lugn innerst inne. Sedan den krisen
blir ingen kamp mer för henne en kamp
till blods, och efter det andra stora
datum i hennes religiösa lif, genombrottet
af den trosglädje, hon fann genom
Bök-lins bemedling, blir ingen förmörkelse
mer än tillfällig. Hennes tro är ingen
fetisch, som hon bär med sig i fickan.
Den är hennes verksamma lifsprincip^
personlighetens kärna.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free