Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur Bulgariens nya litteratur. Af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 ALFRED JENSEN
med Serbien 1885) samt de lifliga
skildringarna ur det politiska bohémelifvet från
187 o-talet tillförsäkra honom allt fortfarande
en hedersplats som Bulgariens mest
populäre skald.
Men folkpsykolog har Vazov knappt
varit. Till djupet af den bulgariska
folkkaraktären med dess för utländingen ofta
frånstötande drag har han icke kunnat tränga,
och för det nya samhälle, som bildade sig
under furst Ferdinands epokgörande
regering, stod han främmande. Hans försök
såsom social romanförfattare och
sedeskildrare ha icke utfallit väl, och hans smärre
skisser på prosa ur det nutida stadslifvet ha
föga litterärt värde. Den litterära
upptäckaren af den bulgariska folksjälen i satirisk
belysning är Aleko Konstantinov (mördad
1897), författaren af den dråpliga berättelsen
»Baj Ganju». Dess hjälte, hvilken företar
en resa till utställningen i Prag, är en
veritabel bulgarisk bräcka, en halfbildad
barbar med den bulgariske uppkomlingens alla
odygder: skrytsamhet, snikenhet,
småaktighet och »viktighet», men allt detta framställdt
i en skrattretande belysning af lugn humor.
Och icke mindre verklighetstrogen är denne
för utländska läsare föga njutbare Baj
Ganju, då författaren till sist låter honom spela
en historisk roli och med sin egennyttiga
samvetslöshet öka den partipolitiska
korruptionen i Bulgarien. Hvad Aleko
Konstantinov med sin roman påbörjat, fullföljdes
vidare af den ännu lefvande Stefan
Michaj-lovski, en bizarr företeelse i Bulgariens
socialpolitiska lif, full af motsägelser och
aforismer, men spirituell, bitande och tack
vare sin oförskräckta själfständighet lika
älskad eller lika fruktad af alla partier.
Den dramatiska konsten ligger hos
syd-slaverna ännu i sin linda, och trots flera goda
ansatser i Agram och Belgrad står det
nationella dramat ännu kvar på den gamla
deklamatoriska, halft episka ståndpunkten.
Då jag för ungefär 2 o år sedan första gången
besökte Bulgariens hufvudstad, var dess
provisoriska nationalscen förlagd till en
oansenlig träbyggnad, och repertoaren var
mycket torftig. Sedan dess ha förhållandena
dock ändrat sig till det bättre, och den
ståtliga nationalteater, som efter ritning af
en arkitekt i Wien uppförts vid
stadsparken i Sofia nära det kungliga residenset,
innebär redan ett betydligt framsteg i
scenuppsättning och utstyrsel, ehuru en mo-
dern nationell repertoar ännu låter vänta
på sig.
Det bulgariska dramat föddesår 1872,
och att dess upphofsman var en präst,
tyder ju på den ursprungliga frändskapen
mellan teatern och kyrkan, ehuru de under
tidernas lopp allt mindre velat kännas vid
hvarandra! Han hette Vasil Drumev, men
antog som präst namnet Kliment och hade
såsom biskop af den gamla tsar- och
kröningsstaden Tirnova spelat en stor roli i
Bulgariens politiska historia. Han var en
afgjord motståndare till furst Ferdinand och
Stambolov och invecklades genom lömska
intriger i en högförräderiprocess, hvarunder
de flesta af hans manuskript blefvo stulna.
Bruten till kropp och själ, försonade han
sig med fursten, men hans inflytande var
oåterkalleligt förbi, och han dog 1902,
orättvist glömd och föraktad. Men hans
historiska skådespel Ivanko, Asen I\s mördare
lefver ännu och står allt fortfarande främst
på den nationella repertoaren.
I Drumevs fotspår gick Ivan Vazovr
hvilken äfven såsom dramatiker är
Bulgariens populäraste författare. Äfven här
framträda samma förtjänster och brister som i
hans episka diktning. Hans
dramatiseringar af romanen »Under oket» och af den
novellistiska tidsbilden från 1870-talets
stormiga emigrantlif (Nemili-nedragi) äro
endast löst hopfogade scener, som dock
aldrig förfela sin entusiasmerande verkan på
den tacksamma och okritiska publiken.
Högre står i konstnärligt afseende Vazovs
historiska skådespel »Öfver afgrunden»
(1907), en politiskt och en smula tendentiöst
färgad bild från det forna Bulgariens
storhetstid, hvars storslagna dialog och
effektfulla scener öfverskyla svagheterna i
karaktärsteckning och den inre motiveringen.
Med den rikt begåfvade skalden Petka
Todorov (f. 1879) har den bulgariska
dramatiken först blifvit modern, och hos honom
spårar man inflytande af den germanska
diktningen (Ibsen och Hauptmann). Han
väljer uteslutande nationella ämnen, men
förstår att i dem inlägga något af sin
egen poetisk-filosofiska världsåskådning,
som i viss mån försvagar deras rent
dramatiska värde, men i ersättning förlänar
dem en själisk finhet, för hvilken det
kräfves både en synnerligen intelligent
framställning och en förstående publik — två
förutsättningar som Bulgarien ännu saknar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
