- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
242

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Carl Larsson som parisare. Af Karl Wåhlin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

242

KARL WÅHLIN

och det var först den utmärkelse han
erhöll å den franska salonen som banade
honom väg till den framstående plats
inom det svenska konstlifvet han allt
sedan dess intagit. Det har därför synts
mig vara en lockande uppgift att vid
tidpunkten för Larssons sextio år blicka
tillbaka på hans läroår och hans första
framträdande som mästare på fransk
botten.

I

1876—78.

Våren 1876 erhöllo Ernst Josephson
och Carl Larsson akademiens kungliga
medalj för sina prisämnesmålningar,
föreställande »Sten Stured. ä. befriar den
danska drottningen Kristina ur hennes fängelse
i Vadstena kloster». Detta medförde
kompetens till statsstipendium, men som
intet sådant fanns att få för Carl
Larsson hvarken då eller senare, måste
han anlita sina på illustrationsarbeten
(för Kasper, Richard Gustafsons och H.
C. Andersens sagor samt Goethes
ballader i Snoilskys öfversättning) mödosamt
hopknogade små besparingar, då det
gällde att få den större horisont öfver
konstens uppgifter i samtiden, som Paris
erbjöd och som lockade hela den unga
svenska konstnärsgenerationen dit.

Han anträdde resan i maj, och en
afton återsågo de båda pristagarna
hvarandra oförmodadt i Köpenhamns Tivoli.
Härom berättade Josephson i bref till
sin moder:

»När han fick syn på mig, så rodnade
Lasse på sitt vanliga småtrefliga sätt, lade
hufvudet på sned och utropade: »Nej se Joseph!»
Att sedan beskrifva hans bedrifter skulle kräfva
en annan penna än min, en Ariosto, en Byron
skulle blifvit hänryckta öfver äran att besjunga
en sådan hjältes bedrifter. Sedan han berättat
att han skjutit till måls på en sväfvande kula,
som han förgäfves sökt att träffa och som
kostade honom öfver 5 kronor till alla kringstå-

endes outsägliga nöje, såg jag honom med egna
ögon slå oxhufvudet med klubban i en krets
af den mest valda publik, åka på rutschbana,
bestiga en trähäst i karusellen och med den
ståtligaste hållning i världen och med näsan i
vädret (en sak som man tillvitat honom men
som han icke kan hjälpa) ett viljelöst redskap
rida i en aldrig öfverskriden cirkel till mina
skrattmusklers utomordentliga öfning och ett
hoppande af min måge, som förskaffade mig en
förträfflig aptit till kvällsvarden.»

Porträttet är liffullt, och fast Carl
Larssons lefnadslust senare tagit sig
andra uttryck, kan ingen som känner
honom betvifla att han på sin första
utom-landsresa vid 23 års ålder, i glädjen
öfver sin framgång och sina
framtidsperspektiv, betett sig just så som här
beskrifves.

De båda kamraterna följdes åt till
Roskilde och besågo domkyrkan, men
under det att Josephson for direkt till
Paris öfver Hamburg, ägnade Larsson åt
resan en och en half månad och såg sig
om bl. a. i Lybeck och Hamburg.

Larssons första besök efter
ankomsten till Paris gällde Credit Lyonnais.
Utkommen därifrån såg han sig om
efter ett lämpligt frukostställe och råkade
komma in på Bignon, som då var den
finaste och dyraste restauranten i Paris
— men det visste han naturligtvis
inte. Det fanns blott en herre där före
honom, och ansiktet föreföll honom
bekant. Intet tvifvel — det var
Offen-bach! I häpenheten slog Larsson
vinbuteljen i golfvet.

Han råkade sin gamle akademikamrat
Skånberg och beklagade sig öfver hur dyrt
det var att ata i Paris, och denne förde
honom till elsassaren Fuchs’
artistrestaurant, där han kom in i en krets af gamla
och nya kamrater. Fuchs var en
argsint herre, som hvar dag hade nya
gar-çoner, men Skånberg var än värre despot,
och för honom och därmed äfven för
alla svenskar hade Fuchs respekt. Längre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0265.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free