- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
244

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Carl Larsson som parisare. Af Karl Wåhlin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

244

KARL WÅHLIN

likaså Vollons stilleben och Ribots
imitationer af Ribera. Men han fann ingen
färg i Corots och Daubignys landskap,
Henners blåhvita kroppar gåfvo honom
frossbrytningar, Gérome syntes honom
osmakligt hård, Laurens torr, o. s. v.,
men detta var blott det ögonblickliga
intrycket, och inom fem minuter förstod
han att han stod inför allvarliga
konstverk, fast med en för honom otänkbart
skarpt utpräglad individualitet.

Bland det bästa, kanske det
allra-bästa han såg af fransk konst var Paul
Delaroches hemicykel i amfiteatern i
École des beaux-arts, som han förut
kände till, tack vare en gravyr i
akademiens bibliotek, samt Hippolyte
Flan-drins dekorativa frismålning i kyrkan
S. Germain-des-Prés. Något så
monumentalt och på samma gång vekt kunde
man svårligen tänka sig.

Mera brydd kände han sig, då han
betraktade hvad konsthandlarna ställde
ut i sina skyltfönster, och han var ej
säkrare i sin smak än att han (i likhet
med Birger) lät bedära sig af den nu
alldeles bortglömde holländske
chic-må-laren Kæmmerer, som han fann vara i
besittning af den elegantaste teknik han
någonsin sett. Men Bouguereau tyckte
han inte om, och Gustave Doré och
konsorter räknade han till
konstfördärf-varne. *

Bekantskapen med de äldre svenska
pariskonstnärerna var snart gjord, och
Larsson med sitt kamratliga sinne och
sin smittande glädtighet och humor blef
det lifgifvande elementet i den svenska
stamtruppen, af hvars regelbundna
samkväm på aftnarna han ger följande pigga
skildring i bref till Boklund:

* Det var följaktligen inte någon
välkommen artighet för Larsson, då han efter
hemkomsten af våra konstkritici omtalades som
>den svenske Doré», som ett erkännande af
farten och flykten i hans illustrationsteckningar.

»Vårt gemensamma pariserlif är, Gud bättre,
på det tråkiga Caféet de TErmitage i
Boulevard Clichy. Men där veta vi kunna
sammanträffa med hvarandra; där taga vi vårt kaffe
eller vår bock biére på aftonkulan efter vår
gemensamma middag på »hörnan» hos Monsieur
Sebeaut. Schackspelet är hos skandinaverna
för tillfället la mode pour le jour, däri
Lindström är den ouppnådde — till i kväll^ då hans
schackgloria för ett ögonblick fördunklades
genom en seger öfver honom af Gegerfelt. Lilla
Skånis skall äfven han vara med, ehuru näsan
icke räcker öfver brädet; med ilsket fnysande,
med ögonen stående ut ur hufvudet som på en
kräfta kastar han sig rofgirigt öfver de misstag
den lika okunnige G. gör men grälar då denne
med »lömska byggmästarfinter» stjäl en pjes
från honom; och för hvar förlorad pjes höjer
sig genom att under »sitsch» placera än digra
adresskalendrar än illustrerade tidningar, så att
då han ändtligen triumferande utstöter
segerskriet han sitter på en hel pyramid kafélektyr,
som icke förmår uppbära hans öfvermod utan
ramlar med honom — med kungar och
bönder, bockar och kaffekoppar — under bordet,
Salmson går med biljardköen sökande någon
som vill mottaga »femton förut», så vida icke,
något som sällan händer, professor Wahlberg
kommer och med sin öfverlägsenhet i
biljardspelet »klår» honom.

Börjeson kommer någon gång till
FErmi-taget med sin lilla fru, annars får man se
honom om söndagarna, då han har sina
mottagningar, så vida man vill speta i väg ända till
Passy. Men det lönar alltid mödan, då man
där morar sig betydligt: man musicerar,
sjunger och super.»

Julaftonen 1877 voro konstnärerna,
dock utan damer, församlade till ett antal
af 30, däraf 9 finnar, och åto en svensk
julmiddag på »Hörnan», arrangerad af
Pauli till allmän belåtenhet. Larsson
tyckte att finnarna föreföllo blyga,
hvarför han lade bort titlarna med dem, höll
tal till dem om forna tider och fejder,
blodiga skjortor ete., så att alla blefvo
rörda och kände sig som gamla bekanta.
Edelfelt talade om grafven i Borgå och
Borg om hemmet — allt med samma
påföljd. Då fick Larsson syn på den
ende norrmannen i sällskapet, och han
var genast framme igen med ett tal om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free