- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
246

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Carl Larsson som parisare. Af Karl Wåhlin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

246

KARL WÅHLIN

att hvad Gud har förenat kunna
människor icke åtskilja — och han hade
därmed gjort norrmannen till sin vän.

Nachspielet skulle äga rum på
Larssons atelier, som dagen till ära hade
blifvit uppriggad med allt hvad som stod
att få af möbler, skynken, lyktor m. m.
Larsson och Pauli smögo sig dit i
förväg och illuminerade. Och snart
strömmade gästerna in och togo sig helt
fantastiska ut i fornnordiska och kinesiska
lyktors ljus. En del slogo sig ned i
sängkammaren för att i sista stund
författa deviser på julklapparna — till dess
festen tog sin början med att Larsson
aftäckte den stora kartong han hade i
beredskap, i hvilken han anspelade på
allt det mer eller mindre märkliga som
förekommit inom de svenska
konstnärernas krets och skämtats om man och man
emellan. Han demonstrerade den under
en sådan urladdning af lekande infall, att
kamraterna förmodade att han tagit ut
i förskott och väntade att ej under
hela året 1878 få höra en enda kvickhet
af honom. Därefter förevisades
teckningar af Borg och Hagborg öfver en
akademielevs resa till Paris och hvad han
där genomgår, med tillhörande verser,
och slutligen kommo julklapparna.
Larsson stod på en för tillfället anordnad
talarestol och utdelade dem. Själf skref
han härom:

»Det är ett stort ansvar och en väldig
uppgift: att göra de dumma deviserna kvicka, de
elaka godmodiga, de för beskedliga med en
liten spets, samt att vid slutet, då man i skaran
upptäcker några som inga klappar fått, för
andra gången taga fram mina egna som jag
nyss fått, på rak arm improvisera en devis och
på så sätt få alla glada. Det var desto svårare
att till mina hitta på varierande deviser, då
alla julklappar jag fått utan undantag voro
lindebarn, som kunde skrika — när man tryckte
dem på magen.»

Senare på natten bryggdes glögg.
Det var något högst demoniskt fantas-

tiskt. Midt på golfvet stod fyrfatet,
från hvilket de blåa spritlågorna kastade
sig mot taket och på ett hemskt sätt
belyste Fallstedts röda skägg och
ansikte — ty det var han som med en stor
slef rörde om i brylån.

Mellan dessa höjdpunkter af festen
sjöngs det kvartetter eller solo till piano,
man till och med dansade, och allt var
lyckadt och gladt, ehuru det visserligen
ej var en vanlig stilla julafton utan
snarare en uppsluppen saturnal.*

Tack vare en afbildning i Palettskrap
är Larssons kartong bevarad åt
eftervärlden. Den tål att se på. Midt i
taflan sitter Axel Borg, omgifven af
modellerna till sin stora målning »I
oskyldighetens tillstånd», och håller
på att måla om en spjärnande och
klösande katt till leopard. Ofvanför
honom spela Carl Larsson, Sandberg och
Skånberg knack, och nederst ser man
»skandinaviska kreditaktiebolagets filial i
Paris» (med en mängd för julaftonsgästerna
välbekanta ansikten) underteckna sina
växlar. Till vänster sitta medaljonger af
»de gamla prissarne»: Wahlberg,
Salmson, Gegerfelt och Börjeson; Hafström
och Sandberg, på väg till arbete,
presentera sina ganska olika ryggtaflor; Ekström
sitter under en paraply och målar i Bois
de Boulogne; Lindström framställes när
han blef biten i benet af en galen hund,
Brambeck när han, »från att varit styf
i benen blifvit styf i biljard», o. s. v.
På högra sidan ser man Birger,
genomborrad af en väldig pil från Amors båge,
fara till högre rymder i en vagn, dragen
af bockar, och lille Skånberg som en
ny S:t Sebastian stoltserande med en
massa dylika pilar i bröstet. Österlind
anträder den sorgliga vandringen till
»Mont de Piété» för att pantsätta sin
enda lösegendom —■ ett skelett, Pauli

* Skildringen af festen efter ett bref till
målarinnan fröken Clara Löfgren.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free