- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
250

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Carl Larsson som parisare. Af Karl Wåhlin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

250

KARL WÅHLIN

sig i en mer helgjuten dräkt. Vi här hemma
äro ju mörkrets och Belials barn. men icke
desto mindre har jag alltid förnummit att det
jag, efter mitt okunniga sätt att i tysthet se,
betraktat såsom förtjänstfullt och rätt förtjänt
af erkännande äfven blifvit så uppfattadt af
konstnärerna och att de med glädje lämnat sitt
bifall och gifvit det till känna. Lägg nu
handen på hjärtat och svara, om de haft orätt uti
att ej ännu jubla öfver de från eder sända
arbetena. Jag spår att den dag kommer, då
ni svarar nej.»

Fullt så respektfullt talade Scholander
ej om Konstföreningen i Iag med sina
likställda vänner, som man kan finna af
dessa rader i ett af hans versbref till J.
G. Arsenius (1860):

I konstföreningen, den blomsterpottan,
där gödning vankas åt talangens lökar
och sällan något annat inköpt spökar
än alster af den klena medelmåttan,
förökas årligt mängden af de gökar,
dem vinster locka, liksom ostlukt råttan.

Larsson hade »i sitt hjärtas enfald»
trott att någon af de tvänne taflorna
skulle köpts af Konstföreningen framför
flera andras. Men han ville icke blifva
bedömd af akademien efter dessa taflor,
som ej voro annat än »brödkakor» eller
åtminstone ämnade till sådana. Hans
egentliga fält var det s. k. stora måleriet.
Dit lutade hans kärlek och riktades alla
hans studier. Han hade från Paris skickat
hem ett originalarbete, som af
Akademien uppmärksammats. Förmodligen var
det ett damporträtt — mörkt hållet,
knästycke, stående — som af
Nordensvan omtalas såsom det bästa han den
gången åstadkom i Paris. Han hade lagt
upp en duk på tre meters höjd med två
figurer i dubbel kroppsstorlek. Ämnet
var en scen ur syndafloden (det kallas
äfven »De glada syndernas skald sjunger
en sång till den sjunkande solen»). Taflan
var ämnad till världsutställningen 1878,
och han satte säkerligen stora
förhoppningar till denna sin tour de force i
sannskyldig världsutställningsstil. Men

utan modeller kunde han ingenting göra,
sådana kostade penningar, han skulle
slutligen äfven ha en ram, som måste
gå till 700 frcs, och hvar taga bröd i
öknen ? Han hvarken ville eller ens
kunde resa hem, ty därtill fordrades
reskassa, och han hade bära skulder.

2Och tänk mig så här», skrifver han till
Boklund, »i en dyrbar atelier utan att kunna
måla något som är bevändt med, af brist på
penningar. Nu har lyckan i olyckan gjort att
jag lyckats skaffa mig något träteckning att
göra; men att sitta i en atelier stor som en
liten kyrka — för att rita trästockar. . .! Undra
då icke att jag af raseri och förtviflan
understundom vrålar så att det skallar i ateliern —
så tom — så tom, att ekot icke generas af
några gamla trefliga möbler och praktfulla
draperier, sådana som pryda någon af mina
lyckligare landsmäns väggar.»

På våren 1878 fullbordade han trots
alla vedervärdigheter två arbeten, nämligen
ett porträtt af Carl Skånberg, som han
själf fann vara det bästa som färg och
teknik han dittills gjort, och en »Amor»

— »egentligen intet annat än en
modellstudie efter en tolf års pojke». Då han
inte hade råd att hålla modell,
målade han den nakne gossen efter
gipsafgjutningar, som Börjeson lämnat kvar
efter sig i ateliern. Han påbörjade äfven
en »Medeltidsgycklare» — en skrattande
ful pojke med en markatta på skuldran

— som han först 1881 fullbordade.
Skånbergs porträtt kom in på salonen.
»Amor» (äfven kallad »Amor-Merkurius»)
ville han ha med på världsexpositionen,
blott han kunde kuggga sig till en ram,
fy hederligt kunde han ingenting göra
utan måste skrifva växlar och dylikt —
tack vare vår Herre, som gett honom
ett hederligt utseende. Och hur han bar
sig åt måtte han ha lyckats, ty taflan
kom verkligen med på expositionen.

Det var Larssons svaghet under denna
tid af kraftiga ansatser, att han ibland
ville flyga högre än vingarna buro. Men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0273.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free