Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Carl Larsson som parisare. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL LARSSON SOM PARISARE
251
om detta resulterade i misstag och
misslyckanden, som han då ej själf kunde
genomskåda, voro dessa hans brottningar
med stora och svåra uppgifter dock
symtom af en stark begåfning, som ej nöjdes
med de lättvunna segrarna utan som
med nödvändighet drogs till de stora
uppgifterna, utan att då kunna mäta huru
lång väg han måste tillryggalägga för att
kunna bemästra dem.
Det förestod på våren 1878 utdelning
af ett par stora stipendier från
Akademien, och Larsson hoppades få något af
dem. Men tyvärr var det många om
budet. Statens stora resestipendium,
som Kronberg innehaft, tillföll Hellqvist
såsom den mest meriterade, under det
att Josephson erhöll 4 och Larsson 2
röster. Men ännu återstod det
Dahlgrenska stipendiet på 3,000 kr. för ett
år, med rätt att söka förlängning i
ytterligare två år.
Scholander lämnade Larsson
upplysning om fatalietiden för ansökningen
och skref:
»Ack, hur gärna gåfve jag icke stipendier
åt eder alla! Ty ingen vet om ett sådant faller
rätt där det faller, och ingen vet hvad som kan
förloras där understödet uteblifver. Alla anse
sig bäst och mest berättigade till förmånen;
det är ju så klart att de, som måste blifva utan,
äro orättvist behandlade! Ja, så går det till!»
För Boklund framlade Larsson sin
bekymmersamma ställning:
> Betänk Herr Hofintendent det jag ett helt
år hållit mig i denna dyra stad utan en skilling
till hjälp af någon. Jag har haft rysliga
ögonblick, som gjort min förra glada natur — kall
och allvarlig. Och kommer icke hjälp snart,
är det för sent. Detta låter hemskt nog men
bör tagas i den mening att jag då måste
öfvergifva min framtid som målare. Och detta är
det hemskaste som kan hända mig. Jag hoppas
emellertid mycket 2S. Akademien och allt af
Herr Hof intendenten. Jag säger det med
öfvertygelse, ty först här har jag kommit underfund
med att jag har talang och det i den rätta
riktningen — den riktningen som det i första
rummet tillhör Akademien att protegera.»
AMOR-MERKURIUS. OLJEMÅLNING AF
CARL LARSSON. 1878. Tillhör
fröken Clara Löfgren.
Men ännu en gång slogo Larssons
förhoppningar fel. Stipendiet tilldelades
med stor röstöfvervikt Ernst Josephson,
under det att Larsson i likhet med Jakob
Kulle och Per Ekström erhöll ett belopp
af 1,000 kr. Detta räckte för honom
nätt och jämt till att betala de skulder
han ådragit sig och att anträda den bittra
återresan till Stockholm. Den påbörjade
stora syndaflodstaflan blef aldrig färdig.
Föga framgång hade dessa hans två
första år vid Seinens strand skänkt honom.
Men de voro därför ej bortkastade. Han
hade åtminstone själf fått visshet om att
han hade en konstnärsbegåfning att bygga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
