- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
258

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Wagnerarfvet. Af Wilhelm Peterson-Berger

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

258 WILHELM PETERSON-BERGER

visat sig vara af den ädla metall, som
med lätthet trotsar de farliga årtiondena
närmast efter den timliga
personlighetsupplösningen.

Ty bland alla betraktelser och
spörsmål, som ett sekelminne framkallar,
ligger den frågan alltid närmast: hvad
betyder allt detta nu, för oss och den
framtid vi sträfva att dana?

Tillämpadt på Wagner förutsätter
svaret en grundlig kritisk inventering af
arfvet, en undersökning af dess storlek
och värde. En sådan uppgift skulle
kräfva en månghundrasidig bok — här
kunna endast några allmänna synpunkter
antydas och några riktlinjer uppdragas.

Hur stort är alltså i närvarande stund
Wagnerarfvet? Att det omfattar mer än
den vanliga välkända Wagnerreportoaren
från »Rienzi» till »Parsifal», mer än alla
banden teoretiska skrifter och posthuma
arbeten, det känna nog de flesta af
mästarens beundrare. Men hvad kunna
icke alla säga. Det är något obestämdt,
ogripbart, som ligger i luften, färgar
deras lifssyn och liksom tonsätter deras
tankelif, i den mån de komma Wagners
konst och genom den hans personlighet
nära.

De som studerat denna personlighets
verkningar på dess egen omgifning och
samtid, de framför allt, som känna till,
hur den speglades i en annan öfverlägsen
och revolutionär andes, i Friedrich
Nietzsches, tanke- och känslolif, de skola
däremot icke tveka om hur denna
subtilaste del af Wagnerarfvet bör betecknas:
som den ännu verkande lifskraften i hans
konstnärsidealism, i det stordåd han
utfört, i hans stormiga lifsöden, som
minnet och det förtonande larmet af den
stora Wagnerstriden, ett fantasiens
kretsande kring dess gestalter och
tilldragelser — med ett ord, som det episka suset
af den nu afslutade första
Wagnerrörel-sens hela underbara och grandiosa saga.

Denna sannsaga uppenbarar ett så
lidelsefullt lifsallvar och så höga syften,
vandrar genom mörker, lidande och
själskamp fram mot en så dagg- och sol- och
sångrik segermorgon, att det strömmar
som en pingststämning, en
religionsinstiftelses fläkt från hennes blad.

Redan den fantasifjättrande,
storstilade rytmen i Wagnerrörelsens historiska
förlopp hör till arfvets allra yppersta
valutor. Så mycket mer då denna
vårstämning, som ännu i lyckliga stunder
kan förnimmas som en andlig atmosfär
kring Wagners namn och verk. Ja, man
kan säga, att utan den blir de mera
reala arfvedelarnas värde väsentligt
minskadt. Ty en förfallets tid har redan
börjat. Dessa dramer, som uppföras allt
oftare och på allt fler teatrar, nå numera
icke upp öfver den flacka alldagliga
operanivån, afslöja icke sin egendomligt
syntetiska, religiöst-musikaliska natur, om
de icke samtidigt göras till uttryck för
sin skapares eget känslolif, om de icke
hvarje gång på nytt frambesvärja hans
ande, måla den böljande branden i hans
ständigt skönhetstörstiga själ och hans
rastlöst arbetande vilja. Men detta är
knappast möjligt, om icke ledarne, helst
äfven framställare och åskådare, på något
sätt förnimma denna i Europas
kulturluft ännu kvardröjande historiska
Wagner-stämning. A andra sidan underhåller
och stegrar naturligtvis det sceniska
upp-lefvandet af hans dramer känsligheten
för denna utstrålning och binder
fantasien med nya fjättrar vid det andligaste
och djupaste lifsinnehållet i hela den
ärfda kulturskatten. Därvid måste man
dock se till, att icke dessa verks formella
egendomligheter och svagheter, framför
allt deras oförnekliga sceniska longörer
och vissa alltför oproportionerligt uttänjda
lyriska partier få hämma och förkväfva
verkningarna af deras egentliga väsen,
grundstämningarna och de bärande idé-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0281.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free