- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
259

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Wagnerarfvet. Af Wilhelm Peterson-Berger

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

WAGNERARFVET

259

erna. Dessa svagheter bli nämligen allt
kännbarare och mer störande, ju mer
tiden aflägsnar sig från den första stora
Wagnerhänförelsens dagar, och förvaltarna
af det stora arfvet skola därför snart stå
inför nödvändigheten att i Wagners och
hela kulturens intresse företaga dessa
förkortande bearbetningar, som en falsk
och kortsynt pietet nu fördömer såsom
vandaliska. Däremot är det alldeles
oundgängligt, att de verkliga missbruk,
som denna pietet icke fördömer —
åtminstone icke i Sverige — så snart som
möjligt upphöra. Det värsta af dessa
missbruk är den barbariska vanan att
låta framställarna utföra sina roller på
olika språk och sålunda omöjliggöra all
konstnärlig illusion och enhetlighet.
Genom en sådan framställning degraderas
dessa dramer till ett slags långa, tråkiga
operor, i hvilka publiken icke förnimmer
något af det ursprungliga verkets ända
och syfte.

Om alltså tradition och repertoar —
så kan man i korthet kalla de båda nu
omnämnda delarna af Wagnerarfvet —
i allmänhet betinga hvarandra, så gäller
detta i alldeles särskild grad om den
organiska föreningen af dem båda, den
kanske allra dyrbaraste skatten i
mästarens testamente: Bayreuth-tanken.

Idén att periodiskt samla • nationen
och den nationella konstens vänner till
stora konstnärligt-religiösa
musikdramatiska fester, motsvarande dem som en
gång höllos på Dionysos-teatern i Athen,
är i sitt praktiska utförande och sin
aktuella form en öfvervägande tysk
angelägenhet, men det rent teoretiska och
allmängiltiga däri har naturligtvis värde
och betydelse för alla andra nationer,
och mest för dem, som ha skäl att tro,
att äfven inom dem rör sig något af den
syntetiska, musikalisk lidelse, dramatisk
gestaltning och religiös själslyftning till
en helt förenande kulturkraft, som nått

sitt högsta uttryck i Bayreuth-festspelen.
Denna kraft är den nordeuropeiska rasens
andliga vitalitet, som oaflåtligt sträfvar
till högsta möjliga objektivitet (i
vetenskapernas filosofiska sammanfattning),
djupaste möjliga sujektivitet (i den
förandligade religionen) och dessa båda lifsmåls,
och med dem hela den själsliga
tillvarons, sinnliga och lefvande gestaltning
i konsten.

Bayreuth-tanken är alltså det
egentligt centrala i Wagnerarfvet. Denna
slutsats skall säkert hos många framkalla
den förvånade frågan: Hvad? Äro icke
de stora musikdramerna den kärna,
omkring hvilken allt annat grupperar sig?
Äro icke de i alla fall Wagners
egentliga gåfva till eftervärlden?

En dylik invändning röjer en viss
oerfarenhet om hur dessa dramer verka.
Redan flera af Wagnerkonstens första
granskare och bedömare framhöllo, att
dess verkan icke var i egentlig mening
eller i främsta rummet estetisk, utan
fastmer etisk, och Nietzsches kanske
förnämsta anmärkning mot Wagner var, att
denne enligt hans åsikt eftersträfvade
moraliska verkningar i stället för
konstnärliga. Den iakttagelse, som låg bakom
detta omdöme, var riktig, men själfva
omdömet i alla fall missvisande. Det
grundade sig på den godtyckliga
förutsättningen, att en samverkan af flera
skilda konstarter, sådan den förekommer
i musikdramat, nödvändigt måste dömas
efter samma lagar eller mätas med samma
mått som de enskilda konsterna hvar för
sig. I dessa är det egentligen något
onaturligt, något konstens väsen
motsägande att i första hand eftersträfva en
moralisk verkan. En dikt i ord eller
toner, en bild i form eller färg har
närmast och hufvudsakligast sin uppgift att
i sin konstarts säregna material och
teknik och i det för hvarje nytt verk på
ett nytt sätt afvägda växelspelet af sekun-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0282.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free