Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Wagnerarfvet. Af Wilhelm Peterson-Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WAGNERARFVET
261
verkan blir allenarådande. På den
ståndpunkten befinner sig för närvarande en
stor del af den europeiska operapubliken,
hvilken så godt som fullständigt
upphört att i Wagners verk intressera sig
för annat än orkestern, sångpartierna och
sångarnas yttre uppträdande.
Wagner själf hade sett detta förfall
och visste, att det alltid skulle hota hans
konst. Som ett bålverk mot fienden byggde
han sin Bayreuth-teater, och om också
denna fästning fallit eller håller på att
falla, så lefver dock ännu
Bayreuthtanken.
Den tankens innebörd kan uttryckas
så: det nya musikdramat är liksom det
gamla till sitt innersta väsen religiöst,
en kulthandling. Men af allt i
människo-lifvet äro de religiösa stämningarna det
ädlaste, ömtåligaste och flyktigaste; anden
viker ständigt och måste ständigt på nytt
utgjutas. Men för att detta skall ske
måste människorna komma honom till
mötes, skapa och underhålla en
tradition, en fristad, dit världsligheten icke
når, men där denna utgjutelse kan äga
rum vid kulturens och konstens stora
pingsthelger.
Bayreuth-tanken betonar
Wagnerarf-vets religiösa karaktär, och utan en sådan
betoning blir som sagdt detta arf så godt
som värdelöst. Ja, Wagnermusiken tagen
enbart för sig kan snarast sägas ha
en skadlig, smakfördärfvande inverkan,
liksom texterna lösgjorda från tonsätt-
ning och scenisk framställning mer
tydligt röja sina svagheter än sina förtjänster.
Men de tre elementen förenade i
»allkonstverket» äga ännu trots allt en
förunderligt gripande etisk kraft. Därför
är Wagnerarfvet också ett af de
yppersta, men tyvärr ännu alltför litet använda
bildningsmedel, som den germanska
världen äger. Från dessa dramer leda
direkta vägar till det antika Hellas’ kultur
och till den forngermanska sagovärlden,
till renässansens furstligt smyckade
lustgårdar, till den tyska filosofiens och
poesiens skogar och blomsterlundar och till
sist fram till den högsta religiösa och
förandligade lifsuppfattning, hvars kult
är konsten som enhet och helhet och
hvars tempels första utkast och
försöksmodell står i Bayreuth.
Att sådana tempel måtte uppstå äfven
på andra platser af jorden, det måste
vara hela kulturmänsklighetens önskan
och hopp. Som ett varsel om det
hoppets fullbordan lämnar Wagners mest
utpräglade religiösa verk »Parsifal» just
nu med jubileumsårets utgång sin fristad
uppe på den berömda frankiska
»festspelskullen» och går ut i världen för att
i sin tur förkunna för människorna den
verkliga arten af det Wagnerarf, som de
först med detta sista verks frigifvande
fullständigt tillträda. Då gälla skaldens
ord:
Hvad du af dina fäder fått i arf,
förvärfva det, att du det helt må äga!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
