- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
264

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

264 CARL G. LAURIN

som vi genom Schliemanns gräfningar veta
mera om hur atriderna verkligen hade det
under deras oroliga lifstid än hvad till
och med Sofokles visste, så kunna vi
kanske förstå ett och annat mera af hvad
som rufvar i människohjärtats djupaste
schakt än hvad de gjorde, äfven om vi
ej i klassiskt lugn och monumentalitet
kunna skapa en världsbild af den storhet
och harmoni som Hellas’ världskonstverk.

Hoffmannsthals Elektra, vackert
öfversatt af Anders Österling, var en heder för
Dramatiska teatern. Stycket smakar ej så
litet af urtid. Bakom cyklopiska
stenmurar försvarar man sig som vilddjur i
sin håla, det skräller i tunga kopparportar,
man känner att människorna ännu ej voro
trötta och att hatet och lustan båda voro
hvitglödande. Jag fick ej se fru Bosse i
stycket men tror gärna att hennes konst,
figur och ögon skulle kunna ge Elektras
panterliknande typ. Fröken Maria
Schild-knecht visade sig som Elektra ha en del
af de bästa skådespelaregenskaperna,
själfullhet, intelligens och intensitet, och det
var ett kraftprof att utan ett ögonblicks
slapphet, utan ett enda konstladt tonfall
utföra rollen från entrén som skabbig,
ursinnig hynda ända till den storartade
slutscenen, då Elektras hjärta spränges af den
allt för stora lyckan vid hämndtörstens
tillfredsställande och den stolta prinsessan,
Agamemnons dotter, firar sin seger med
ett par stiliserade danssteg och nedfaller
död. För Klytemnestras af vidskepelse
och vild lystnad sammansatta typ hade
fru Håkansson funnit den rätta formen,
och hela föreställningen, regi, samspel och
uppsättning, täflade i konstnärligt allvar
med det uppförande stycket fått i Berlin
under Reinhardts ledning och som jag var
i tillfälle att för några år sedan beundra.

Som förpjes gafs Verner von
Heidenstams Spåmannen, »dramatisk dikt»,
där lyriska och symboliska bitoner af låt
vara hög skönhet något inkräktade på
helhetsverkan, hvilket icke hindrar att just
den klassiska dräkten särskildt passar för
den strid, som föres om skalden Eurytos af
afundsjuka gudar.

Foibos Apollo vredgades på skalden
för att han utom Apollo också dyrkade
den oemotståndliga, om hvilken Anakreon
skref:

Mer stark än alla sköldar,
mer skarp än alla lansar,
hon eld och stål besegrar,
den undersköna kvinnan.

Men kanske det var annat som var
orsaken till Apollos stora vredesutbrott,
kanske mulnade solguden, då han fått
höra, att skalden Eurytos gifvit sig ut i
folkförsamlingen och bedrifvit
försvars-fientlig propaganda. Apollo blir alltid
litet orolig, då någon af hans söner ägnar
sig åt politiken.

Herr de Wähl gör skaldens svåra roli
med mycken verv, om han också borde
akta sig för två grekiska ord: hybris,
öfvermodet, som gudarna ej tycka om,
och hystereia*, som vanliga människor ha
litet svårt för.

Huruvida Ifigenia, Agamemnons dotter,
verkligen fick blöda på Artemis’ altare
eller, som det påstås, gudinnan lät, liksom
Jehova med Isak, offret ersättas af en
hind, det lär väl alltid förbli outredt, men
visst är, att Jehova ville se Jeftas dotters
hjärteblod och att hon »visste af ingen
man», då knifven stöttes i hennes hvita
bröst.

Ernst Didring har ej nänts låta Jefta
döda Naemi och ej haft hjärta att, då
hon dödade sig själf, låta henne gå in i
den eviga natten utan att ha smakat
åtminstone något af kärlekens sötma.
Skådespelet Jeftas dotter saknar, trots tydliga
förtjänster, den vildhet och ursprunglighet,
som man hade önskat. Ibland klingade
något allt för modernt ur replikerna, någon
gång ha de en sorts teaterromantisk
kostlighet, som kommer en att dra på
munnen, såsom då Jefta förebrås att röja
farliga hemligheter och han täpper munnen
till på anklagaren genom att fråga, hvarför
han ej skulle kunna berätta för människor
hvad han anförtrott stjärnorna. Åt
stiar-norna brukar man meddela t. ex. sin
hemliga kärlek, långt innan man vågat säga
ett ord ens åt pappa och mamma.

Jefta var en röfvare af oäkta börd,
som kallades att intaga en befattning som
domare i Israel, en person med både
militärisk och juridisk kompetens. Jeftas
ställning var svår. Dels hade han de
konservativa öfverhetspersonernas fallenhet

* Filologiskt riktigare hysterosmos.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free