- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
265

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR

265

för att »vilja ansvara endast för Gud»,
dels de radikala statsmännens absoluta
vördnad för »folket». Hans utprägladt
antiklerikala riktning höll färgen, äfven då
öfversteprästen och f. d. öfversteprästen
närmade sig med kompromissförslag i
kapitalistisk riktning. Han hade i en
vackert formad scen i ett anfall af
själf-öfverskattning och tragiskt öfvermod lofvat
Herren att, om han gåfve honom segern
öfver Amnons barn, offra den människa
som efter segern först mötte honom i hans
dorr. Det blef hans dotter Naemi, här
spelad af fru Bosse. De mera
bibel-sprängda mumlade för sig själfva, då hon
full af älsklig ödmjukhet och lycka
närmade sig den segrande fadern: »Hur täck
är i sandalerna din gång, du dotter af en
furste! Dina två bröst äro som tvenne
rådjur, ett tvillingpar af en gazell. Ditt
ögonpar är såsom Hespons dammar vid
porten Bath Rabbim. Din näsa är likt
det torn på Libanon, som vetter mot
Damaskus!»

Jefta var Anders de Wähl, som spelade med
stor kraft och auktoritet den långa rollen
och vid flera tillfällen var rent af
imponerande, särskildt då han återkom till
Mispa efter segern, strålande af
själfberu-sadt orientaliskt majestät. Författaren har
kanske ej alldeles lyckats men äger både
kraft och vilja att sträcka sig efter det
stora. »Fast allt ej kan nås, är
bemödandet skönt». Rämen kring det stort om
ock oklart tänkta skådespelet var präktig,
stiltrogen och dyrbar.

En folkfiende utkom den 28 november
1882 och spelades den 3 mars 1883 i
Stockholm. Stycket, som lyckligtvis bär färgen
af den tid då det tillkom, föreföll så aktuellt,
att man kunnat vänta en anhållan om förbud
för dess uppförande från holländska
zink-hvitt-trusten. Pjesen har utvisslats af
anti-dreyfusarderna i Paris på grund af de
oförsynta anspelningarna mot franska
generalstaben, och den har troligen därför att
Ibsen anses gissla vissa skuggsidor i det
japanska samhället väckt oro i Tokio.
Stycket har prisats både som anarkistiskt
och samhällsbevarande, och jag hörde en
okänd ståtlig dam yttra vid utgången af
den sista Folkefiende-föreställningen: »Ja
men den här pjesen har ju riktigt god
moral».

Liksom Jesus af Nazaret väl djupast ville
åt egoismen och fariseismen utan att sluta
sig till något politiskt parti, inte ens till
nykterhetspartiet, ehuru man väl ej kan
förneka en tydlig demokratisk läggning
hos honom, så kan, om han på denna
punkt jämföres med Ibsen från Skien —
detta sagdt utan ringaste hädisk mening —
väl påstås, att egoismen och
konventionalismen äro de fiender, mot hvilka den store
norrmannen främst riktar sina stötar, och
att han med ännu mindre nykterhetsvänlig
riktning har en aristokratisk grundstämning.
Emil Killberg, vår store, kanske vår störste
skådespelare under de sista decennierna,
spelade den enormt kräfvande hufvudrollen.
Han hade ej fullt den kraft han visade i
denna roli på festföreställningen för Ibsen
1898, men ’det var i alla fall en glädje
att se hans tolkning af Stockmans
barnsliga naivitet, så älskvärd och storslagen på
en gång. Hvilket snilledrag af Ibsen att
taga bort principmänniskans torrhet genom
att ge doktorn barnets optimism och
fantasi och till och med tjufpojkslynne. LIerr
Personne som borgmästaren öfverdref.
Peter Stockman är visserligen kroppsligen
rak i ryggen men behöfver därför ej gå
perpetuellt bakåtböjd, något som jag trodde
brukades bära i farser. Man behöfver ej
gå så långt som Aslaksen i moderat
försiktighet och försiktig moderation, men själfve
Pindarus fick dock låta sig nöja med att
från en beundrande stämma höra rådet att
så med handen och icke med säcken. De
två tidningsherrarna Hovstad, Ivar Nilsson,
och Billing, Torsten Cederborg, voro lagom
»oläckra». Priset tog dock Mårten Kiil, den
rike garfvaremästaren, med sin knipsluga
dumhet, sitt korta snatterskratt — en af
dessa klassiskt komiska typer, af hvilka
Oscar Bæckström har gjort ett helt galleri.
Inga abstrakta karikatyrer utan lefvande
människor. Teknik är en god sak, då den
är förbunden med snille. Detta gäller om
Oscar Bæckströms konst och i ännu högre
grad om den störste teknikern inom
världens dramatiska litteratur, Henrik Ibsen.

Om det finnes någon klassisk komedi,
som mötes med hjärtliga och ärliga
skratt-salfvor både på parkett och på den
öfversta raden, så är det Jeppe på berget. Då
jag nu den 1 maj såg om den gamla,
särskildt i Sverige så omtyckta Holbergs-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free