- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
270

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

270

CARL G. LAURIN

beskrifver den store fritänkaren Voltaire
judafolket, säkert prevenerad mot judarna
på grund af deras alltför stora plats i
bibliska historien.

Hvad man aldrig får glömma är att
vår tids judar äro till minst 90 %
danskar, fransmän, tyskar och blott till en
liten del ha kvar det judiska. I stället
ha de ett kosmopolitiskt drag, ganska
naturligt för sådana, hvilkas känsla för den
nation där de födts och uppfostrats man
nästan med våld vill underkänna.

Nathansen har uppställt problemet så:
i en gammaljudisk familj med religiös
läggning hos familjefadern blir dottern
förtjust i en kristen eller rättare i en icke
judisk vetenskapsman. Dennes kristligt
religiösa mor önskar att de eventuella
barnen skola döpas. Flickan går in därpå
men tar sedan tillbaka, rörd af sin fars
förtviflan. Den unge mannen beslutar sig
för att hellre göra sin mor ledsen, och
barnen få bli odöpta, om de komma till.
Den danske juden Nathansen skildrar
familjen Levin som en svensk tänker sig en
kristen dansk familj och etatsrådet
Hernings miljö såsom en svensk tänker sig en
dansk judisk miljö.

Skulle man ej kunna säga, att judarnas
insats sedan Paulus’ och Petrus’ död varit
dels ekonomiskt stimulerande, dels kritiskt
skeptisk? I det senare fallet ha de varit
välbehöfligt salt, gjort nyttig propaganda
både för svårbegripliga filosofer som
Nietzsche och svårbegripliga målare som
El Greco, gycklat med de värsta
chauvinistiska dumheterna, grundat kapitalstarka
banker och ahtikapitalistiska
tidningsföretag och i vårt land t. o. m.
antikapita-listiska banker. Men får man alltför mycket
salt i soppan blir den oätbar. Lika
ohemtrefligt som förmodligen ett italienskt
judiskt hem är, lika hemtrefligt tycks ett
danskt gammaljudiskt vara det.
Åtminstone bodde för de flesta af
familjemedlemmarna i släkten Levin friden och trefnaden
mellan sofforna och soppskålen med
frikadeller. Liksom man på Carl Thomsens
taflor ser gamla prostfar stulta omkring
med sitt blida leende och sin långa pipa,
så mojade sig både gamle Levin, fru Sara,
doktor Hugo och mäklaren Jacob samt
prokuristen Mejer i det hem, som dottern
Esther kallade för Döda hafvet. Hon hade
nämligen fått intresse för kulturhistoria i

form af doktor Jörgen Heming, son till
ett kristet etatsråd, som varit fiende till
Levin. Som en flicka brukar 1913 fick
hon dock sin vilja fram, och de gamla
blefvo fränder mot sin vilja. I en scen,
där Levin bär sig lika busigt åt som den
värste kristne, blir det ett obehagligt
uppträde mellan honom och det smidiga,
eleganta etatsrådet, som älskar goda
målningar som en riktig jude. Hela stycket
spelades med en säkerhet, som nästan kom
en att tycka sig vara på en dansk teater.
Pjesen hade något finkänsligt och
lugnande, som gjorde godt. August
Lindberg var mycket tillfredsställande som den
gamle Levin. Herr Fredrikson hade endast det
felet, att man fick se honom för litet, och
gjorde ett konstverk utan vank och lyte
af den mondäne, föraktfulle epikuréen
Heming. Hans replikforing var så säker,
så rask, så måttfull och energisk, att man
kom att tänka på en första rangs
lawn-tennisspelare, och liksom den förtjuste
Faust gjorde till Margareta, ville man
tillropa honom: »tala, tala!» Det är i alla
fall ingen som kan göra det lika bra. Det
var författarens fel, att Esther, fru Bosse,
ej var alldeles som hon skulle i första
akten; i den sista var hon både som
mamma Sara, doktor Jörgen och jag ville
ha henne. Hennes bröder utgjorde de
två sidorna i den judiska rasen. Hugo,
Jesustypen, med mild humanitet med
ordet: »dömen icke så varden I icke dömda»
i sitt hjärta. Han spelades utan vidare
karaktäristik af herr Palme. Jacob var
den andra sidan och tämligen lik den
store namnen och patriarken. Herr
Hed-qvist spelade rollen nästan fulländadt,
sprang kanske litet för mycket, men sällan
får man höra något så på kornet taget
som det korta knarrande skrattet med litet
insats af rörd gråt, då han i telefonen får
höra att hans lille Benjamin tillkommit.
Äfven Mejer, Torsten Cederborg, med
sin siratliga komik förtjänar ihågkommas.
Med den stilla men djupa psykologi,
som är kärnan i så mycken ypperlig god
konst, mynnar stycket ut i två repliker,
som i min tanke äro geniala. De båda
unga, som återfunnit hvarandra, gå ut på
en kvällspromenad. Gubben Levin, djupt
skakad af oron öfver dottern, har nu
återvunnit sin frid och säger: »Jag har läst
i en bok att med god vilja skall det goda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free