Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
OLOF RABENIUS
den af fast genomförd världsåskådning,
som han dessutom är poet nog att ej
frambära i abstrakta, uttryck utan
materialisera i lefvande gripbar stämning.
Visserligen hör han ej till de stora poetiska
nyskaparna eller de geniala natursångarna,
men han har både tankedjup och
temperament och därjämte en betydande
litterär kultur, förenad med konstnärlighet,
som i Antika kaméer når en af sina
höjdpunkter.
Det förnämsta rummet i samlingen
intages af en serie antika bilder, som inom
sitt öfverskådliga linjespel sluter en luftigt
vibrerande stämning. Det är dikter för
ögat, men så visuellt konturen än är
dragen, förtonar den dock alltid i en
sväfvande, obestämd luft; en distinkt synrand
aftecknar sig för blicken, men då man
griper den, dallrar den in i det blå. Till
sitt väsen är Agrell romantiker, och det
aningsfulla fjärran och djupa äro alltid
hemligt närvarande i hans dikter; men
samtidigt följer han som konstnär den
klassiska linjen, han söker fånga och fästa
det flyende, begränsa det oändliga och
åskådliggöra det osinnliga. En stor charm
framgår ur denna sammansmältning af bild
och ton, som ger hans poesi karaktären
af ett slags mjuk plasticitet; man ser
framför sig gestalter i adel hvila och i
harmoniskt lugn, men man förnimmer på
samma gång inför dem bröstets fina
andning och blodets stilla sus. Skalden ger
oss del af sin poetiska betagenhet, som
skälfver genom den svala betraktelse, i
hvilken han står inför sina gestalter.
I sonetten, som han alltid med
förkärlek odlat, äger han den trognaste
uttrycksformen för sitt lynne. Det är
beundransvärdt, hvilken smidighet och
hvilket rörligt behag han kan förläna detta
det slutnaste och strängaste af alla
versmått och hur mjukt han böjer det utan
att därför aftrubba dess prägnans. »Danae»
och »Artemis’ jakt» kunna bland andra
tjäna som exempel på denna hans
förmåga att på en gång lösa och binda
stilen. Vi återgifva i sin helhet den
sistnämnda, som är ett fint mytologiskt
naturmåleri i den säregna Agrellska färgtonen:
Sitt silfverljus den tysta månen silar
lugnt genom kronorna af ek och lind.
Hur klar och ren den blåa natten hvilar!
Blott popplar skälfva än i saktad vind.
Hör, klang af fotslag genom tystnan ilar! —
Hän öfver bäcken störtar snabbt en hind.
Med bågen spänd och kogret ljust af pilar
yr följer Artemis med purprad kind.
Kring smäckra vrister vattnets glitter stänker.
Slanklemmad strax hon står på andra strand,
och silfverpilen klingar till och blänker
och flyger sjungande ur hennes hand.
Så är hon borta. — Tyst sig dunkel sänker.
En silfversky går öfver månens rand.
I sonettform är också den diktgrupp
hållen, i hvilken Agrell, här följande sin
gamla vana att cykliskt besjunga en viss
grupp naturföremål, ägnar planeterna sin
poetiska astrologi. Utmärkta enskilda
dikter kunna icke förtaga cykelns verkan af
monotoni. Och diktionens ledighet döljer
icke alltid ansträngdhet i tanken. Fina
dofter och lätta dagrar väfva däremot
poesien i den nästföljande afdelningen,
»Vår vid hafvet», från hvars melodiska
vågspel uppstiga bilder i pärlhvitt och
silfver-sken. Sist för oss skalden till sin
hembygd, Värmland, den romantiska
skogs-och skaldebygden, hvars trofaste son han
genom åren förblifvit. Om handen här
vid teckningen af natur- och folkbilderna
ibland mattas — tyngande jämförelser
inställa sig lätt — har han i gengäld med
en liten genretafla, benämnd »Ingénuerna»,
med sedvanlig artistisk finhet skapat en
förtjusande tidsstämning.
Sigurd Agrell är en Kleinkunstler af
stor talang. Han ger icke blott i de
små former, han så säkert behärskar, sann
konst, utan han låter äfven stora idéer
och höga känslor rymmas däri. Många
af hans strofer likna kristalliska droppar,
i hvilka himlens stjärnor spegla sig.
Bertil Malmbergs Dåd och dröm
visar denne unge skald som en formens
mästare. Det finnes icke många svenska
diktare, som kunna ge sina strofer en så
ståtlig resning, en så höghvälfd och
linjeskön byggnad som han. Det är
arkitektonisk vers han skrifver, i hvilken man
tycker sig se kolonner i sluten ordning
höja sig, förbundna af arkitraver och bågar.
Det välproportionerades och regelbundnas
skönhet, som är af klassisk börd, har i
denna samling kommit till full rätt. I sin
högtidliga skapnad ha dess jamber något
af den gamla alexandrinens värdighet, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
