Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK
283
den stränga formtakten skänker också
hållning och adel åt de friare och
rörligare versmåtten. Beundransvärd är den
rytmiska förmåga, som Malmberg
ådagalägger och som särskildt framträder i det
sätt, hvarpå han — med noga iakttagen
regelmässighet — inför en taktbrytning i
strofen. Ett prof på denna teknik lämnar
följande rader:
Nu suse rena strängars guld ur
skymningstimmans fall:
Snart rör oss höstens vinge och fläktens kyss
blir kall.
Nu suse kring vår lägerstad
alla gröna blad.
Och om rytmens betydelse för
stämningssuggestionen aflägger den i sin
konstfulla men dock enkla versflätning så sköna
dikten »Sång öfver grafvar» (ursprungligen
publicerad i Ord och Bild) ett
välklingande vittnesbörd. Skulle skalden ej ha
annan förtjänst än denna utmärkta
formkonst, vore redan en så sällsynt egenskap
vard erkännande.
Emellertid, den tjänar också till uttryck
för ett innehåll, som därmed står i
naturlig förening. Den glansfulla, ädelt skurna
versen tjänar som skrud åt högstämda
och yfverborna religiöst-patriotiska tankar
och stämningar, hvilka han ger den
poetiska vältalighetens tunga. Med sitt
sångarkall känner han sig fullgöra en sakral
uppgift, och han framträder för sitt folk
som en siare — snarlikt en profet i Juda
—, som bestraffar men äfven väcker och
manar sitt folk. Det är till dåd hans
dikt vill ägga, och den gör det genom
frambesvärjandet af hjältesyner ur det
förgångna och naturvisioner från det land,
som binder oss alla till häfden och jorden
i gemensam kärlek. Tonen anges bäst
med följande strof:
Gif mig, o Gud, den kraft, som mäktar tända
en hjältesyn, hvars klarhet aldrig flyr!
Sänd genom drömmar, brutna och förbrända,
en väldig storm af dåd och äfventyr!
Mitt kall är stort. Må starka strofer svämma
ur sångarns bröst, som sorgens lyra bär!
Jag, Herrans budskap, höje så min stämma,
att mina fränder höra hvem jag är!
Mitt land, ett väldigt tecken du behöfver:
Ditt blod förrinner, och ditt lif förgår,
och snabbt som örter vissna dina år.
Kom, storhetsdröm, och brusa mäktigt öfver,
ty dådlös dödsdröms sorl mitt hemland sofver,
och skördetidens mognad förestår.
Fot. Rhamn, Lund.
SIGURD AGRELL,
Det är äran, icke som tomt prål utan
som tapperhetens eget stolta sinnelag, till
hvilken skalden kallar sitt folk och som
tänder sin glans för hans egen hänförda
blick. Denna dyrkan af det heroiskt
lysande ger honom onekligen en viss
släktskap med Tegnér, med hvilken det
eljest är minst sagdt öfverdrifvet att
jämföra honom. Men äran är endast dygdens
återsken, och det är för att öfva
rättfärdighet som kämpen skall gå till kamp och
bragd. I den storstilade dikten »Tal till
människan» heter det:
Tigg icke Gud att nådigt dig bevara!
Gud slår med gisselslag sin bettlarskara!
En dödssynd är om egen sällhet bedja.
Men ingå som en man i deras kedja,
hvars tappra lif en motbild är till Guds
rättfärdighet.
Den stora, vida linjen och den
pate-tiskt-heroiska stämningen utmärka också
naturbilderna: det är från ett utsiktsberg,
skalden bland lyssnande skaror sträcker
handen ut öfver land och rike. En
praktfull diktion strålar särskildt i höstsången
ur gruppen »Öfver de unga åren»:
Nu bräcker höstens mörka kämpaskede
i kall triumf och skoningslöst förakt.
Nu störtar örnen djärft ur vindombrusadt rede,
och skogar bölja tungt i purþurbräddad prakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
