Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
OLOF RABENIUS
Äfven rena skönhetssånger, såsom
»Afrodite och Narkissos» — dikter af rik
färgglans och fyllig stämning — ha funnit
plats i samlingen, och man anträffar också
poem, i hvilka skalden ger en mera
personlig tolkning af sitt eget inre lif. Om
han i en af dessa dikter framställer sig
som konstnären, som vänder sig bort från
jordisk lust och njutning och endast söker
och älskar tingens urbilder, beder han i
en annan med innerlig andakt om den
kärlek, som ensamt kan skänka det
flämtande människohjärtat hvila:
O Herre, Du som skänkte oss all fröjds, all
smärtas råga,
som skänkte hvad vi bittrast fått och hvad vi
pröfvat bäst,
o, skänk en enda gnista blott, en gnista af den
låga,
som burits genom jordens natt at dem som älskat
mest!
Man beundrar uppriktigt och tar
tacksamt emot en diktsamling sådan som
»Dåd och dröm» utan att blunda för
skaldens begränsning. Han är visserligen en
tolk för stora poetiska idéer, men dessa
idéer ha icke särdeles rika förbindelser
och förgreningar i personligt tankelif och
personlig erfarenhet, utan stiga i enstaka
och väl blottade strålar upp ur orden.
Och en så adel vältalighet hans strofer
än föra, kan det icke hjälpas, att en
schwungfull retorik stundom får tjäna som
ersättning för den bristande
känslofyllna-den. Men äfven den, som icke alltid
ryckes med af hans dikter, fröjdar sig åt
det raka, genomskinliga linjespelet däri.
Den poetiska visionen har mången gång
hos Malmberg, äfven om den är löst från
lifsrötterna, en sådan i sig själf hvilande
styrka, att man utan motstånd låter sig
påverkas däraf. Hans konst har genom
hans tre diktsamlingar visat en gradvis
stigning.
En skarpare fysionomi träder oss till
mötes från Torsten Fogelqvists På
vax-tafla, hvars dikter ha en verkligt
utformad och lödig ton. Tankeinnehållet är,
som man strax skall finna, ganska
likartadt med det i Malmbergs »Dåd och dröm»,
men man får här intryck af ett vida
närmare samband mellan lif och dikt än i
denna. Torsten Fogelqvist är tillräckligt
öfvertygad om sitt eget värde för att be-
spotta mängden af poeter, och det är
särskildt den pjunkiga och ihåliga
romantiken, den kraftlösa själfbespeglingen och
den subjektiva uppblåstheten, han med
skarpt träffande ord afstraffar. Till den
själfskapade poetiska smärtan, sådan den
anträffas hos Narkissospoeterna, utropar
skalden:
Hvar dag jag kan din unga smärta läsa:
hur drag för drag dess bild du sammanlöder.
Du var ej med, där skott och pilar hväsa,
och ända hör jag ständigt, hur du blöder.
Han har en hvass blick för
allsköns-humbug, såväl i litteraturen som i lifvet,
och han har en förmåga af kritisk
slagkraft, som sällan måttar fel. Ypperlig
är t. ex. hans karaktäristik af vårt sekels.
ända:
Som dufvor guppa dina tankar kring
på stadens torg:
en ärta här, en ärta där.
Af mättnad stinna kräfvan kurrar.
Och som en frodig månglerska står nyttan
i saluhallens port och strör
sin skäppas hulda håfvor ut
i middagsvärmen.
En egenskap, som hos Fogelqvist är
alldeles påtaglig, är hans begåfning för
reflexionslyrik, en begåfning som har sitt
stod i en mångsidigt fri blick och en
omfattande bildning. Som författare af xenier
och epigram skulle han kunna göra
en-insats i vår på detta område ganska
fattiga poesi. Han har därför de bästa
förutsättningar: ett stridbart lynne, kritisk
skärpa och förmåga att kunna åskådligt
sammantränga idéer i bilder.
Som sagdt: skalden ser lyran
neddragen till att uttrycka matt klagan och
vekligt pjoller, medan han själf önskar den
uppstämd till bardalek och hjältesång. I
den kraftfulla inledningsdikten, betitlad
»Den hårda konsten», är det en sång för
män han fordrar. Det är ur handling
dikten skall springa och till handling den
skall leda; den skall vara hela
personlighetens sak, främst karaktärens och viljans,
icke blott drömmens och känslans. Man
känner en pust från viljeheroismens fjäll
med köld och snö svepa ned öfver
blommorna i dalen. Något af Nietszches ända,
något af tillkämpad hårdhet, af sluten och
stolt sinnesstyrka bär diktaren i skölden.
En ståtlig bild är dikten »Cornutum», som
ger en bild af Cæsar, Antonini son, före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
