- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
286

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

286

OLOF RABENIUS

Elsa Dahléns Höstdagar är ett knippe
smådikter, som fördelaktigt skiljer sig från
de flesta sådana, man får i sin hand.
Här finns dock afgjord poetisk begåfning,
låt vara att den ej är så öfverraskande i
sina yttringar. Det ligger ett blekt, trött
vemod öfver dessa dikter, som ofta gifva
konturen af höstens landskap i en dager
af frusen skymning. Och stämningen
flyter icke sällan på ett mjukt sätt in i
naturbilden. Man skulle emellertid önska mera
vidd öfver synen, och man beklagar, att
reflexionen icke är mera klarnad. En mild,
undergifven sorg talar ur en strof som
denna:

Mitt lif har intet mer begärt,
och mer har ingen gifvit.
En enda tro har hjärtat närt:
en enda dröm, som blifvit
af sorgens tänder
sönderryckt
och dina händer,
som jag tryckt.

En dikt af både poetisk och
psykologisk sanning är »En kvinnas kärlek», i
hvilken skaldinnan bekänner sin kärlek till
den som slagit henne, och sin dyrkan för
den hon föraktar. Det lilla häftet väger
icke tungt, men det har likväl sitt särskilda
känslospråk.

Berhard Risberg är väl icke en
betydande skald men förtjänar dock mera
erkännande än hvad hittills kommit honom
till del. Han har skurit sina lagrar från
den fina klassiska bildningen, som visar
sig i hans diktnings både form och inre
halt, men hans poesi har därjämte en
omisskännlig personlig vibration. Den
osynliga kedjan inledes med en grupp dikter,
som förf. kallat forngrekiska reliefer. Det är
mytiska och historiska motiv, som här äro
behandlade i det slags litterära freskstil,
som gör beskrifningen förnimbar för öga
och hand och plastiskt gestaltar
framställningen. Om de Risbergska relieferna ej alltid
tyckas huggna i marmor, ha de dock ofta
en aktningsvärd prägnans och ett bildvärde,
som gör dem till ordskulpturer, om än af
något skör beskaffenhet. I synnerhet
»Xeno-fons bön» är en dikt med fasthet i
byggnaden och af sluten stämningsstyrka. De
nordiska folkmyterna, som därefter följa,
äro i allmänhet rätt målande, såsom »Odens
jakt» och »Två troll ute i tordön». I jätte-

sångerna är koloriten svag för de åsyftade
groteska effekterna. Vid sidan af några
mattare stycken bjuda landskaps- och
genrebilderna, som utgöra en särskild grupp,
taflor, som äro stämda i en ren och svål
färg. Högst når emellertid Risberg i sina
visor, som ofta förena sinnrik tanke med
enkelt besjälad ton. I sista afdelningen,
kallad »Värld och lif», som äfven innehåller
visor, lyser skaldens lynne mest fram. En
vemodig sensommarstämning talar sitt stilla
och behärskade språk ur dessa dikter. I
en skymtar skuggbilden af den döda
älskade, om hvars kärlek skalden aldrig
vågat be, fastän hon i hemlighet brunnit
för honom, i en annan hänger han sig åt
söndagseftermiddagens tristess, beroende på
ensamhetskänslan i den omgifvande
trivialiteten. I den ypperliga sonetten »Den
bittraste smärtan» är det lifstomhetens grådager
skalden fångar i ord:

Men minnas, då mig kval och leda trycka,
att fåvitskt jag försmått min ungdoms lycka
och valt, då vingar bjödos mig, en krycka,

men minnas, att min själ ej mött en kvinnas,
men minnas, att jag intet har att minnas.
Kan någon mera bitter smärta finnas?

»Den osynliga kedjan» är väl ej någon
i framträdande grad originell diktsamling,
men den har dock förtjänsten af kultur
och smak.

Den platoniska kärleksfilosofien bildar
tanke- och stämningsluften i Erik
Brogrens Psyke. Högspänd, svärmisk idealitet
bär skaldens kärlek till den kvinna, som
besjunges i diktcykeln. Hon är
stjärnekransen öfver hans lif, inseglet på hans
evighetsförvissning, och det gudomliga
lyser honom till mötes från hennes bild i
samlad skönhet. Så andligt är hennes
väsen, att deras fulla förening med rätta
framställes som en Conceptio immaculata,
och man frågar sig, om ej hennes verkliga
substans, så hänfördt skalden än
beskrifver hennes fägring, ligger innesluten i hans
egen dröm, som lägger en aura kring
hennes hjässa. Det är en astralkropp han
famnar. Psyke är en projektion af hans
själ. Diktcykeln är skrifven efter konturen
af myten om Eros och Psyke, som
skalden vackert berättar i en af de första
sångerna. För dem, hvilka fått uppenbarelse
om den gudomlige Eros’ väsen, blir kär-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0309.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free