- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
300

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Schahsewenzernas land. Intryck från en resa till Ardebil i Persien. Af Otto Cyrén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

300 OTTO CYRÉN

så förströelse fattades ej; vi besökte
äfven karavanserajerna för att se hur
männen där hade det. Där dansades,
spelades och sjöngs likaså i de öfverfyllda
lokalerna tills långt in på natten, i en
atmosfär, mättad af »orientens alla
vällukter».

Nästa morgon starta vi redan kl. 5.
Vid Cheiran slutar skogen,
buskvegetationen räcker ännu något hundratal meter,
däröfver mötes ögat endast af gräsvallar
och kala klippor. Passet (c:a 1650 m.)
uppnådde vi vid 8-tiden. Just som vi
voro på den högsta punkten, sväfvade
fyra stora örnar högt i skyn öfver oss.
Framför oss utbredde sig nu den väldiga
Ardebiler-högslätten med den
imponerande Sawalan (4800 m.) i bakgrunden.
Vid dess fot ligger Ardebil. Slätten
är till största delen en saltstepp, där allt
som oftast det skinande hvita saltet
bländar ögat och delvis, som vi också erforo,
gömmer förrädisk gungfly under sin till
synes fasta yta. Vi förvånades storligen
öfver att perserna ända haft så pass
ambition, att de anlagt konstgjord
bevattning längs hufvudfloden Karasu. Fälten
vid dennas stränder stodo nämligen i
djupaste grönska och bildade ett härligt
afbrott i ödemarken. Bron öfver floden
var ett gammalt kulturminne, som ännu
bibehållit sig ganska väl.

Så gick det framåt under den
glödande persiska solen i det närmaste 12
timmar. Vi måste ju under alla
omständigheter vara framme, innan skymningen
föll på, och gjorde därför endast ett
kortare uppehåll vid middagstiden. Ett par
byar passerades; låga, miserabla hyddor
af soltorkadt lertegel, väggarna
fullkle-tade med runda kakor af gödsel, som
efter soltorkningen utgör det arma
folkets enda bränsle. Någon kvinna i sin
rödbrokiga dräkt på ett tak, ett par
smutsiga, halfnakna barn framför en dorr —
annars synas byarna utdöda! Vid en

liten bäck påträffade vi några kvinnor,
som tvättade sina mattor; vi närmade
oss för att se på mattorna, men vi måtte
ej ha sett vidare förtroendeingifvande ut,
ty kvinnorna drogo sig mycket hastigt
tillbaka.

I byn Arta-tapa, där vi höllo vår
middagsrast och där ett kompani
soldater voro posterade, bjöds det paté, och
vi gjorde där bekantskap med ett par
beridna persiska gendarmer i den gamla,
goda stilen. De gjorde verkligen ett
lustigt och trefligt intryck, med
dugligheten är det väl si och så; den ene var
beväpnad med gaffelbössa, den andre
dessutom med parasoll! Vi hade en
väldig publik omkring oss, och man
intresserade sig för hvarje vår minsta
handling. Hejdlös munterhet väckte det, när
en af åskådarna frågade, om den minste
och tjockaste i vårt sällskap vore en
tysk, »ty han hade föreställt sig tyskarna
sådana», och hans fråga bejakades. Men
vi fingo aldrig veta, hvar persern fått
denna sin visdom ifrån. Pojkarna
uppskattade väl chokoladen, vi bjödo dem
på, men om stanniolpapper och de
tomma konservburkarna slogos de
tappert, de senare pryda nu säkerligen
någon af Arpa-tapas salonger.

I gassande solsken utan en den
minsta svalkande vindpust gick det vidare
hela eftermiddagen, tills vi vid 5-tiden
nådde Ardebil. Vi redo genom hela
staden till ryska konsulatet och väckte
stort uppseende, ty utom rysk militär
hade man ej sett några främlingar här på
år och dag. Konsuln var sängliggande
sjuk och kunde ej taga emot, men en
sekreterare förde oss genast till den
ar-meniske storköpman, som vi skulle gästa
dessa dagar. I en så genuint österländsk
stad som Ardebil finnas ej
gästgifvare-gårdar el. d., de resande köpmännen
bo liksom öfverallt i orienten i
karavanserajerna, där de ha tak öfver hufvudet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free