- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
308

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ändtligen — stukad. Studie af Gustaf Ullman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÄNDTLIGEN — STUKAD

Studie af GUSTAF ULLMAN

f^^yl RONOFOGDE Larius gaf fest
M yS ©1 i sin villa vid hamnalléen:
|N I \6§)J — dans och supé, och dans
j\ sz=t\ )J^ jgen förstås. Hans förträffliga
hushållerska, fröken Mortensen, var ju
mest van vid herrbjudningar. Men den
här gången hade hon haft hjälp från
badhotellet, och arrangemangen prisades
med rätta såsom utmärkt lyckade. Larius,
han visste, han, att skulle det vara, så
skulle det vara. Och nu — »skulle det
vara» riktigt på skarpen. —

Man hvilade efter supéen uppe på
den öfre verandan, som halft skuggades
af lönnars och kastanjers kronor, genom
hvilka hamninloppet och fjärden glimtade
som ett slags lefvande spegel under
sommarkvällens lilasslöjade glöd. —
Kronofogden satt på en låg trädgårdsstol, artigt
litet åtsido, i utkanten af ett större,
mycket lifligt kotteri. Där centrum var hon,
som festen egentligen gällde, fru Lena
Bellin. Så rak. och stolt som en
drottning satt hon, endast då och då helt
lätt lutande det rikt askblonda håret mot
den svala, dunkelröda tegelmuren bakom,

— och då spejade de blekblå men
diamantklara ögonen, plötsligt så smala,
kisande förbi och öfver de andras
hufvuden, ut i den glimmande rymden. —

Och då sökte äfven Larius förgäfves
fånga hennes blick, hur eldigt han än
kastade sina fyrblänk. Han hade ett
sätt att hastigt snegla åt sidan, så att
de mörkbruna ögonens granna hvitor
formligen lyste. Eller, — oftast numera,

— brände till, som gnistor i dunkel,
under de svarta brynen. —

I den öppna dörren in till salongen

stod Angerbergk, advokaten, — med
korslagda armar, det ena spinkiga benet
slängdt fram öfver det andra, hufvudet
vårdslöst stödt mot dörrposten. Med
sitt skalliga, långsmala glasögonansikte,
sin gängliga figur i dammgrå
bonjourkostym, — dräkten för aftonen skulle
vara helt sommarfri, — liknade han ett
fantom. Spöket på festen! —

Larius och han hade varit
studentkamrater, vänner en gång, — åh, ett
par tre gånger om, — och det skulle
de väl låtsas vara ännu och för alltid.

— Fast, båda ansågo ömsesidigt, att de
gått hvarandra i vägen, vid universitetet,
hos professorer och förmän, och, — ej
minst, hos kvinnorna. — Svårt var för
en utomstående att säga, hvilken rätt
de eller endera hade till denna
öfvertygelse. — Båda hade ju hunnit ungefär
lika långt här i världen, fast Larius var
statstjänare och Angerbergk löshäst.
De hade ungefär lika goda inkomster,

— men Larius hade ju ärft en del guld.

––––––-Nå, han hade fått åtskilligt

annat med i faddergåfva af ödets
gudinnor: — ett präktigt yttre, ett säreget,
man kunde säga, ofrivilligt vinnande sätt,
vacker röst, — äfven den mera
bestickande i klangen än Larius rådde för. —
Han tyckte nog om att vinna människor,
men ej för att bli afhållen och få hålla
af, — snarare för att få genomskåda,
afslöja, knäcka och såra. — Och detta
berodde dock innerst, — hvilket högst
få anade, — på en känsla af egen,
hemlig svaghet, osäkerhet bakom all den
utmanande själfbelåtenheten, kvidan
under det vackra, klingande skrattet. —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0333.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free