- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
309

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ändtligen — stukad. Studie af Gustaf Ullman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÄNDTLIGEN — STUKAD 309

Åh, i hans ynglingaår, just då
föräldrars och vänners rökelse doftade som
rikast kring hans person, då han ännu
var rätt mycket vard om ej beundran,
så sympati, — hur hade ej då denna
lurande, lömska sjuka, — skälfvosot i
blodet, — pinat och försvagat honom! —
Den hade kommit honom att misströsta
om äfven de enklaste mål, att släppa
taget i mången afgörande stund, försumma
otaliga goda tillfällen, vansköta de bästa

förbindelser, — sig själf.–––-— Men,

han hade blifvit starkare, hårdare,
kallare. Misstron mot sig själf hade han
med nästan onaturlig styrka och
envishet, en slags själfhypnotisk förhärdelse,
vändt mot andra. Och det hade lyckats
honom att nå en hel del mål med allt
annat än vackra medel. Och likväl var
det som kunde han inte för egen del
verkligt njuta af en framgång; hvad han
njöt af, det var andras nederlag. Gick
det någon af hans bekanta, vän eller
ovän, illa, kunde han utbrista:

— Alldeles lagom! Jag vet, hvad
han är vard. — Och han nickade för
sig själf, såsom en mystiskt invigd. —
Angerbergk betraktade sin gamle
kamrat. Och tänkte — så underligt, att allt
hos den pojken, som en gång var
sympatiskt, har blifvit så helt förbytt i
motsatsen! Figur och hållning, lika ståtliga,

— men oäkta, konstladt, som hos en
rörlig mannekäng utan själ. Ögonen,
lika glänsande, men icke värmande, utan
giftigt stickande! — Och munnen, denna
nästan allför fina och gosseröda mun,
som förr kunde le så bedårande, — hur
inlärdt och förfalskadt smila ej nu hans
läppar, som gjort förtalet till sitt rätta
modersmål!––––––-

— »Väl är jag en gammal rackare
själf», — sade advokaten till sig själf:

— »men jag är liksom född därtill.
Han där, som nu triumferande lyfter
glaset mot den lika falska dockan, fru

Bellin, — han var inte menad så. Han
skaptes till vår herres och allas gullgosse.
Nu hör han fanken till». — — — —

Larius och fru Bellin gledo förbi in i
salongen; advokaten vek med en
bugning åt sidan.

— Så ensam ni står! — slängde frun
åt honom i förbifarten. Han bugade till
svar, som ett benrangel skulle göra det,
om det kunde. —

Larius skulle, på allmän begäran,
sjunga, — innan man tog till att dansa
igen. Fru Bellin ackompanjerade. ■—
Hon var änka, mellan tjugu och trettio,
mycket rik och litet utstuderadt vacker,
— man kunde tro, att hon fått vara med
om att göra sig själf efter eget behag.
Stadens mest firade badgäst denna
sommar, firades hon mest påfallande af
kronofogden, — och, sades det, inte
alldeles utan framgång. Hon var inte
särdeles meddelsam, hvarken mot herrar
eller damer. — Ju ifrigare de lade an
på henne, dess kyligare höll hon sig, —
med en småleende likgiltighet, som kom
mången att prata halsen af sig i pur
förvirring. — För Angerbergk, som
sannerligen visste hålla tungan rätt i mun,
hade hon fattat ett slags förtroende. De
hade dansat några gånger, — advokaten
förde briljant, med en säkerhet som
föreföll absolut osviklig. Man kunde
omöjligen märka, att han lade sig vinn
därom, lika litet som han för resten
mö-dade sig att vara angenäm. Kanske
var det just därför den sköna änkan
fått respekt för honom, — tillräckligt,
för att tala öppet med honom. Dock,
det hände endast på tumanhand. — I
sällskap låtsades hon föga om honom,
hon som de flesta. — Särskildt i dag
tycktes hon alldeles ha glömt, att han
fanns och var med. Men så höll han
sig ju också själfmant undan, —
iakttagande, lurande, skenbart djupt fundersam
eller ytterligt förströdd. — Han undrade,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free