- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
310

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ändtligen — stukad. Studie af Gustaf Ullman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3IO GUSTAF ULLMAN

hvarför han egentligen var bjuden. —
Att Larius verkligen ansåg honom »vard»
det? Eller, — kanske ville han blott
visa den gamle medtäflaren om lifvets
goda och kvinnornas gunst hela sin
segers bländande härlighet! —––––An-

gerbergk log, det blef blott, till synes,
ett rynkigt litet grin under glesa,
färglösa mustascher. —

Han förstod och hade redan rätt
länge förstått, att nu var Larius på
allvar förälskad, eller, riktigare uttryckt,
intresserad. Han hade velat ha så
mycket och så många, men aldrig tyckt sig
få nog, aldrig funnit någon riktigt
fulländadt värdig. Här, — i fru Bellin,
måtte han ha råkat sina drömmars, nej,
sina egenkära, obevekliga beräkningars
deal. — Det var på sitt sätt lyckligt
och riktigt valdt, det stämde och
passade ovanligt precis. Hon var ju inte
människa, — lika litet som han, eller
väl än mindre. Angerbergk tänkte vid
musikens jubel: —

— Jag kunde nästan unna dem att
bli parti! —

— Men så fint ska’ han inte få det!

— tillade han för sig själf. Advokaten
visste, — hade ju ofrivilligt fått veta det!

— hvad änkefrun inom sig tänkte om sin
beundrare.

— Om jag skulle anförtro honom
det? — diskuterade han med sig själf:

— henne gör det inte stort, och Larius
har ju bära nytta af det. — — —

Applåderna smattrade i den fagra,
stilla kvällen. Larius och fru Bellin kommo
tillbaka ut på verandan. Frun slog sig
åter ned i trädgårdssoffan, — sångaren
blef stående, torkande svetten ur
pannan. Då hörde han bakom sig
advokatens dämpade röst: —

— Bravo! Du är nästan — lika
charmant som i unga dar. —

Kronofogden spratt till, ögonen stucko

snedt, leendet stelnade. Han tyckte inte
om beröm från det hållet. —

När dansen på nytt skulle
begynna, tog Angerbergk oförmärkt värdens
arm och hviskade:

— Förlåt mig, Larius, nu smiter jag,
men — — jag har ett par ord att säga
dig i enrum. —

— Mig? — I enrum?

— Ja, bära ett par ord. För — din
egen skull. — Motvilligt, men
hemlighetsfullt behärskad af maningen, följde han
advokaten nedför trapporna. Vid den
höga, murade trädgårdsgrinden dröjde
denne och sade:

— Jo, kära vän, jag ser ju, hur det står
till med dig. Det är inte svårt att se.
— Men jag vet också, — tro mig på
min heder, ja som människa, — jag vet
också, hur hon betraktar dig. —

— Hon?––––––Kronofogden
rynkade de svarta brynen.

— Fru Bellin, ja. Hon — gör narr
af dig, bakom din rygg, förtalar dig,
föraktar dig. Hon kallar dig —
»bond-tuppen». —

Kronofogden ryckte till, och den
häftigt knutna högra näfven drogs i
halfcirkel bakåt som till sats. — Advokaten
nickade, —- hans glasögon blänkte
spöklikt i skymningen under de dunkla
träden:

— Jag säger det för att bespara dig
-— fler dumheter. Godnatt! Tack för
i dag! —

Hunnen utom grinden, nickade han
än en gång för att se, om Larius behöft
ta stod mot murstolpen. Men
kronofogden hade vändt sig om och stod
orörlig stirrande upp mot sin eklärerade
villa, hvarifrån en smeksam vals tonade
ut i natten. —

— Ändtligen — stukad! — mumlade
Angerbergk för sig själf och försvann
som en grå töckenbild utmed den gråa
hamnkajen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free