- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
326

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Romain Rolland. Af Ellen Key

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

326

ELLEN KEY

från vänster; ett folk, som är herre öfver
sig själft och segrare i den strid, som den
dag i dag utkämpas.»

Till dessa uttalanden från 1903 kan
läggas ett från i år, där Rolland på det
varmaste och mest förståendefulla sätt
uttalar sig om den kvinnliga arbetsklassen
— och i samband därmed om hela
kvinnofrågan.* Det blir då klart att idealisten
Rolland ej är en målsman för den
chauvi-nistisktreligiösa reaktionen. Hans idealism
är revolutionstidehvarfvets och framtidens.**

Utan tvifvel blef Rolland’s själsriktning
i ungdomen bestämd ej endast genom
Tolstoy utan äfven genom Guyau, så mycket
mer som Tolstoy har Guyau att tacka för
allt som finnes af förnuft i hans
konstteorier.***

För Rolland som Guyau är det etiska
idealet den högsta lifsintensitet, den
starkaste handlingskraft. Rolland är långt ifrån
den kristliga askes, som spädde vatten i
Tolstoy s vin. Men han vill med Tolstoy,
med Guyau, med Nietzsche en konst, som
äger lifvets hela allvar; som själf är det
rikaste lif, den högsta kraftspänning. Med
andra ord det etiska idealet och det
estetiska blir innerst detsamma-, konsten och
religionens grundprincip blir solidariteten;
skönhetskänslan blir den på en gång mest
intensiva och mest expansiva af känslor och

* I ett företal till den mycket betydande och
allvarliga franska författarinnan Simone Bodéve’s
bok: Celles qui travaillent.

** Hans kritik öfver den klassiska franska
litteraturen; hans »tyskhet» i Jean Christophe, hans
politiska och religiösa radikalism, har för det
natio-nalistiskt-katolska Frankrike gjort honom lika
misshaglig som M:me Stael en gång var genom sin bok
De TAllemagne. Bland vittnesbörd om Rolland’s
ställning i hans eget land är att, när franska
akademien för en tid sedan utdelade sitt nya pris på
10,000 francs, gafs detta — genom Maurice
Barres’ inflytande — till en alldeles ny man inom
franska vitterheten, André Lafon du Blaye, lärare
vid en katolsk privatskola, som skrifvit en bok om
en skolgosse, en bok, som befanns ha den
»upphöjda karaktär», prisbelöningen kräfde! Jean
Christophe hade då nyss blifvit färdig!! Det är
emellertid ej blott i de akademiska kretsarna, man
ej vill erkänna Romain Rolland. Han har lyckats
göra sig hatad äfven i många andra, på grund af
de, till alla partier riktade, skarpa sanningar, som
Jean Christophe innehåller. I Ord och Bild 1912
har Georg Brandes (sid. 107) gifvit en kort men
god karaktäristik af Rollands andliga rikedom som
af hans begränsning.

*** I fråga om Guyau’s inverkan på Tolstoy
som på Nietzsche, se t. ex. docenten Albert Nilsons
fina studie öfver Guyau s Estetik.

således — i likhet med människokärleken
— den stora förbrödrande makten. »De,
som älska mest, skapa rikast», och »det verkr
som för oss uppenbarar det värdefullaste
lifvet, är det högsta», dessa satser ha
genomträngt Rolland som de genomträngt
Guyau och Tolstoy, ehuru Rolland anlägger
en helt annan värderingsgrund än den
senare. Måhända har äfven Bergson i något
afseende stärkt Rolland’s personliga lifssyn.
Men som denna var uttalad innan Bergson
börjat verka, har inflytandet endast kunnat
vara bekräftande, icke bestämmande. Ingen
idé samklingar mer med Rollands eget
innersta väsen än den om andens kraft att
bana väg för det skapande, outgrundliga,
outtömliga lifvet. Jean Christophe är från
första kapitlet till det sista en illustration
till denna explosiva kraft, denna elan vital.
Man minnes Schillerordet: Der Dichter
ist der einzige wahre Mensch und der beste
Philosoph ist nur eine Karikatur gegen
i/m*

#

Det har ej endast varit genom sina
revolutionsdramer, Romain Rolland sökt
göra sina landsmän till hjältedyrkare: han
har äfven börjat en följd populära biografier,
hvilka afse att skildra, ej de stora männens
verk utan de personliga krafter och
upplefvelser, hvilka fått sitt uttryck i verken.
Rolland säger i inledningen: »Europa
förgiftas af materialism och egoism; vi måste
slå upp fönstren för att få luft: respirons
le souffle des heros. Visserligen glädes han
att också ha bevittnat samtida hjältedåd:
boernas och Dreyfus-försvaret, Men han
vet att det är »lättare att tända hänförelse
genom hjältar i det förflutna», hjältar, »som
varit stora genom hjärtat».

Hans hjältedyrkan föranleder honom dock
ej till förhärligande på sanningens
bekostnad. Han säger de djupt sanna och allt
för litet insedda orden: att hvarje brist
på harmoni mellan lifvet och dess lagar
beror — äfven hos de stora andarna —
ej på deras storhet utan på deras svagheter.
»Men dessa svagheter göra dem ej mindre
värda vår kärlek . . . Den idealism, som ej
vill inse sanningen, är en feghet: det finns
endast en heroism i världen: den att se
världen som den är — och älska dem.

* I ett bref till Goethe 1795 efter läsningen
af Wilhelm Meister.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0351.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free