- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
329

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Romain Rolland. Af Ellen Key

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ROMAIN ROLLAND

329

met är ett land, dagen ett lif». Man
förnimmer fantasiens och musikens
hänryckning inom den lille gossen. Man ser
våldsamheten i hans lidelse, då han hatar och
föraktar: han vill då döda. Jean Christophe
är en själ med den mest passionerade
förmåga af sorg som af salighet; af
lifsberus-ning som af dödsångest; af vänskap som
af kärlek; af stolthet som af tacksamhet
— en själ hvars tempo städse är orkanens.
Äfven Jean Christophes yttre är
Beethovens: hans drag, hans ögon, hans
tafatthet, hans kantighet, hans trots. Han vill
döda sig själf, då orättvisor och lågheter
möta honom. Han vill härska och slå sig
fram men smälter dock af ömhet inför en
annans lidande eller förödmjukelse. Den
ene som den andre har under ett
frånstötande väsen ett djup af godhet.
Vänskapen är en kult, kärleken en andakt.
Beethoven lefde städse i någon ren erotisk känsla,
stormande stark som vårvinden. Rolland
säger om Beethoven något som gäller äfven
hans Jean Christophe: »Il n’y a aucun rapport
entre la passion et le plaisir . . . Den
förblandning, vår tid gjort mellan dem, bevisar
endast huru litet människor veta något om
passionen och huru sällsynt denna är» . . .
Samma lifskärlek, som låter Beethoven
utbrista att han ville lefva lifvet tusenfaldt, som
kommer honom att under djupaste kval
skapa ç:de symfonien, slår fram som en
flamma ur hela Jean Christophes varelse.

Lidande, arbete, fattigdom,
förödmjukelser, missräkningar kufva aldrig denna
lifs-vilja, som inom honom ropar: »gå, gå
framåt. Endast gå, och du skall finna din
väg; du skall nå ditt mål; du skall segra;
du skall lyckas uttrycka din ande; dina
kval skall du omvandla till ingifvelser;
dina svagheter till krafter; dina hinder till
trappsteg, din korsfästelse till uppståndelse».

Med barn- och ynglingaåldern upphör
den yttre likheten med Beethovens
lefnadsöden, utom hvad själfva
hufvudhandlingen — musiken — angår. Men
slutsumman af bådas lifslopp blir densamma: en
allt mer förädlad mänsklighet, en glädje
af allt högre art, vunnen under en allt
fullkomligare resignation för egen del; en
ständigt mildare vishet, en allt mer
allfam-nande godhet och allt väldigare verk.
Och, slutligen, vinna båda sina inre och
yttre segrar genom sin hängifvenhet i lif

som konst åt sanningen, »la vérité virile
qui sculpte des ames éternelles.»

Den första afdelningens fyra delar
tillhöra helt Tyskland. De äro de
enhetligaste i fråga om kompositionen; de
bipersoner, som där skildras, de mest
öfvertygande. Hela den värld, i hvilken Jean
Christophe lefver, ger i ondt som godt ett
sådant intryck af verklighet, att man aldrig
tror att något kunnat vara annorlunda.
Hjälten växer ur denna jord, naturligt som
ett träd och så växa äfven de mindre
örterna: allt är själfklart och nödvändigt.
Man kan aldrig glömma de outsägligt
rörande gestalterna af Jean Christophes
farfar; af hans mor, hans morbror Gottfried,
gårdfarihandlaren, en gudhängifven
barnasjäl, musik och natur i innerligaste enhet.
Han säger alltid just de ord, Jean
Christophe behöfver för att bli ödmjuk och
hängifven sanningen i konsten, när hans
hufvud håller på att förvridas af lätta
framgångar. Vid systersonens nederlag säger
Gottfried honom, att det viktiga är att ej
tröttna vare sig att vilja eller att lefva; att
vara from inför hvar nyfödd dag, att lefva
den helt, ej hindra den att blomma, ej låta
den vissna; att bli som en god jord och tålig
som den. Han lärde gossen att en hjälte
är den, som gör hvad han kan; de andra,
som ej göra det, bli inga hjältar. Gottfried
lär framför allt Jean Christophe att lyssna
till naturens och tystnadens musik; liksom
att känna folkvisans och folksjälens poesi.

Så komma kvinnorna in i hans lif:
den första gossekärlekens poesi genom den
obetydliga familjeflicka, som lämnar honom ;
ynglingens lidelse för den något äldre
kvinna, som dör innan de förenats; den
unge mannens förälskelse i den lifsglada
bodflickan, som blir hans älskarinna och
sviker honom. Allt upplefver han med
hela sin lidelsefulla varelse. Och alla
dessa kvinnor stanna i ens minne som
sedda gestalter, hvilket däremot ej i samma
grad är fallet med de senare kvinnorna i
hans lif, de båda undantagna, som längre
fram komma att nämnas.

Men mer än ynglingens kärleksöden
griper bilden af den gamle tyske professorn,
som i sin lilla stad upptäckt Jean Christophe
i dennes tidiga verk; som skrifver ett varmt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0354.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free