- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
330

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Romain Rolland. Af Ellen Key

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

330

ELLEN KEY

bref, hvilket blir obesväradt, tills Jean
Christophe plötsligt — efter en missräkning —
minnes honom och besöker honom. Denna
episod återkallar den gamle Simeons möte
med Jesubarnet i templet; den äger all den
hjärtevinnande — nej, hjärtslitande —
skönhet, som den inför ungdomen ödmjuka
ålderdomen ensam besitter. Någon har om
en rad i Inferno sagt, att den raden ensam
vore vard en lagerkrans. Episoden med
Schulz borde tillföra Rolland denna
särskilda krans bland alla de. andra, Jean
Christophe kommer att åt honom vinna.

Den första afdelningens sista band slutar
med att Jean Christophe kommer i
slagsmål med några öfversittare till soldater,
som förolämpat en kvinna; han blir
anklagad för mord på en af dem och nödgas
rymma. I landsflykten tar han med sig
»en liten kyrkogård fylld af de varelser han
älskat», sin mors ömhet och sina musikverk.

Så kom Jean Christophe hufvudstupa
till Paris, redan rik på erfarenheter af
musikvärlden, af kritiken, af publiken, af
kvinnorna, af männen, men med en ung
själ, alltjämt lika »avide et joyeuse de tout
sentir, de tout souffrir, d’observer et de
comprendre ces hommes, ces femmes, cette
terre, cette vie, ces désirs, ces passions,
ces pense’es, méme torturantes, méme
mé-diocres, méme viles ...»

Den första delen i den andra serien

— La Foire sur la Place — är bräddfull af
djupa och skarpa omdömen om nutidens
Paris. Men den faller något utom
karaktärsteckningens förut så fasta kontur. Ty
den till Paris nykomne, där okände, språket
ej ens mäktige Jean Christophe får här
uttala Rolland’s meningar om Paris
konstnärliga och sällskapliga lif, meningar dem
endast mångårig erfarenhet kunnat forma.
Dessutom ha dessa meningar ofta afseende
på dagsföreteelser utan allmängiltigt
intresse. Men man försonas med detta
tillfälliga, emedan det ofta ger Rolland
anledning till geniala reflexioner af
ovanskligt värde.

Andra delen i andra serien, Antoinette,
faller i en annan mening utanför Jean
Christophe^ historia: den handlar om hans

— senare — vän Olivier och om dennes
hängifna syster Antoinette.

I Frankrike har man många sköna
exempel på systerkärlek, t. ex. Ludvig den
heliges och Frans den förstes systrar under
äldre tider, under senare Henriette Renan
och Eugenie de Guérin. En bokdedikation
till en syster, »min rådgifvarinna och vän»r
antyder att Rolland själf haft rika
erfarenheter af den systerkärlek, som i Antoinette
fått ett oförgängligt monument. Denna
del är, i förhållande till verket i det hela,
en stilla ö i ett brusande haf.

Jean Christophe i Paris är alldeles
samma halsstarriga, fanatiskt individuella
natur, som visserligen pröfvar allt men
förkastar det mesta. Han lefde i ständigt
uppror mot dagens falska gudar. Han
fann sig ensam i viljan att kämpa för
sanningen, för lifvet — »la vie féconde,
grosse des siécles a venir». All den
jagdyrkan, han i konstvärlden mötte, synes
honom eländigt liten, han som midt i
»marknadsbullret» utropar: Part, c’est la
vie domptée. . . Part c’est ce qui fait
vivre . . . Han skonar ej sina
meningsfränder. Han ser t. ex. huru socialismen
frätes af arrivismen ; han blir grofordig mot
Nietzsche-aporna, hvilka prisa Jean
Christophe^ musik såsom »sällsynt»: han vill ej
vara sällsynt utan stark. Han utvecklar
en afgjord talang att göra sig illa omtyckt.
En enda, en härlig ung italiensk flicka,
Grazia, förstår honom. Hon älskar honom
under det han är förälskad i hennes
kusin — just som Beethoven först var
förälskad i Giulietta Guiccardi innan han i
hennes släkting, Therese von Brunswick,
fann sin »unsterbliche Geliebte». Grazia
lider med honom när han misslyckas i sin
debut, ett förlopp, som har många drag af
Wagners fiasko i Paris. Men Grazia
återvänder till Italien. Och Jean Christophe är
åter ensam i sin kamp, ensam med sina
stora döda vänner, musikens heroer, mot
hvilka han sträcker sin längtans och sin
viljas armar.

Antoinette — som slumpen ett
ögonblick sammanför med Jean Christophe,
hvilken kunde blifvit hennes öde — dör.
Hennes bror Olivier finner i sin ensamhet
tröst genom Jean Christophe, som å sin
sida nu vinner den manlige vän, han så
länge drömt om. Vänskapen mellan den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free