- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
332

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Romain Rolland. Af Ellen Key

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

332 ELLEN KEY

religion i det andra — och ömsesidigt
rikta hvarandra med sina yppersta skatter.

Jean Christophe, konstnären, rasar mot
-alla teorier och förhärligar lifvet. Olivier,
mindre konstnär, mer kulturmänniska, söker
lara vännen att då och då tänka öfver de
absoluta domslut, han obesväradt atkunnar,
med ord som likna Beethovens: »jag vill
ej ha med din moral att göra, kraften,
energien äro undantagsmänniskans moral».

Olivier njuter af att vännen är grand
par nature, comme sans y Songer avec un
.généreux et puissant abandon. Ty sådan
är den verkliga storheten. Jean Christophe
njuter af Oliviers alla företräden i kultur,
i harmoni, i andlig vidd, i förfining. Men
han fyller honom samtidigt med sitt sunda
hat till allt sjukt, svagt, själfiförgudande i
konsten som i lifvet. Olivier arbetar i
tysthet för vännen, ty han vet att Jean Christophe
är ur stånd att locka till sig framgången,
ur stånd till en rörelse för att vinna den •
ja, genom sin ärlighet frånstötande mot
dem, som kunde hjälpt honom fram till
seger. Jean Christophe endast skrifver,
skrifver all den musik, som nu brusar inom
honom, lycklig enbart af att lefva, att
värmas af solen och af vänskapen, af tron på
framtiden och af fröjden i striden; salig
att känna sig Öfverströmmande rik, att »i
sina egna pulsslag förnimma det universella
lifvets puls».

Jean Christophe lefver Nietzsches
starkaste sanning: den om kärleken till ödet,
till lidandet, till undergången, när allt detta
alltjämt är positivt, d. v. s. uttryck för kärlek
till lifvet. När Olivier, efter ett af dessa
lifsalighets-utbrott, frågar: »Hvad är då
lifvet?» utbrister Jean Christophe:

En tragedi. Hurra !

*



Han hade redan lidit nog mycket för
att denna lifskärlek bestått svåra prof. Nya
sådana voro i beredskap. Just som han
nått en första stor framgång med ett
musikverk, dör hans mor. Snart gifter sig
Olivier, och det är slut med det dagliga
sam-lifvets glädje. Olivier bor först i
landsorten. Vid hans flyttning tillbaka till Paris
finner Jean Christophe att Oliviers
äktenskap ej är lyckligt. Men Olivier tiger med
sina missräkningar som Jean Christophe
med sina. Den sista delen i serien om

Paris, Les amies, handlar till största delen
om Olivier’s, med fin psykologi skildrade,
äktenskapshistoria, en historia i hvilken
vishet och vidsyn öfverflöda. Slutet blir
att Oliviers hustru lämnar man och son
för en älskare. Denna sorg, som Olivier
ensam måste bära, blir som alla
ensam-burna sorger en yägg mellan de båda
vännerna.

Väggen var dock åter genombruten,
när Olivier blir dödad under ett
arbetareupplopp, som en första maj utbrutit.
Olivier ser en arbetaregosse, Emanuel, som
han tagit hand om, i fara. Han vill rädda
honom och blir själf offer för
»ordningsmakten» — medan Jean Christophe, i
vimlet skild från vännen, berusad af
stridstum-let, slåss samman med arbetarna. Medan
Olivier honom ovetande ligger döende, står
Jean Christophe på en barrikad, sjungande
sin revolutionssång.

Som förut från Tyskland, måste Jean
Christophe nu fly från Paris. I den nästan
redlösa förtviflan, hvari han försjunker, blir
han omhändertagen af en landsman, läkare
i en liten schweizisk stad. Med vänliga
omsorger söker han återställa Jean
Christophe efter den våldsamma stöt, denne
genom Oliviers död erhållit. Lifvet sofver
omkring honom, han själf är som en
sömngångare. Men i det psykologiska
ögonblicket, det då den andliga och kroppsliga
lifsviljan åter börjar vakna, förföres han
af vännens hustru. Denna Änna är den
yppersta kvinnogestalt, Rolland danat.
Utåt stel, kantig och ledsam, som
medeltida träsnitt af dygdiga borgarhustrur;
till sin själ hård och trång, har hon burit
på en hemlig sinnenas åtrå, som med den
torra lidelsens rasande våldsamhet griper
efter Jean Christophe och likt en orkan
knäcker hans motståndskraft. Första
gången i sitt lif begår han ett svek såväl mot
gästvänskapen som mot sitt eget ideal af
kärleken. Han har alltid hatat
äktenskapsbrottet som en synd; han känner
alltjämt hela dess orenhet och låghet. Han
vill kämpa, han tror sig kunna segra, men
hans vilja smälter i en eld, tusen gånger
mer förtärande än någonsin kärlekens.

Slutligen har hos honom, lifsdyrkaren,
själfva lifsviljan blifvit så bruten, att de
båda i lidelsen snarade syndarne ej veta
annan utväg än döden tillsammans. Men
själfmordförsöket misslyckas. Då ändtligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0357.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free