- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
333

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Romain Rolland. Af Ellen Key

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ROMAIN ROLLAND

333

har Jean Christophe kraft att fly. Han
stannar halft vansinnig i en bergsby, där
slutligen pånyttfödelsen kommer.

Han genomgår här den kris — till döds
eller till lifs — som den lifstroende har
att genomgå, när lifvet visat sig för honom
i all dess förvirrande grymhet och
meningslöshet; när den af lifvet slagne likt
Job ej har en fläck, där icke ett hemskt
sår gapar. Slutligen tog krisen slut och
lifvet var räddadt. Ett tillfälligt ord af en
själssjuk människa — som orörlig bidade
»uppståndelsen» — genomtränger mörkret
som en ljuspil. Jean Christophe känner
att han, utan att veta huru, är en
uppstånden; att han kommit upp ur dödsskuggans
dal och nått en höjd, där hans själ åter
kan röra vingarna till ny flykt.

Åter och djupare än någonsin förr
förnimmer han sin Gud, »som är lifvet, elden,
den eviga striden, den fria viljan». Åter
förnimmer han sin egen själ, som så
länge legat i stoftet och intet annat
ord ägt än det enda: »min själ är
bedröfvad intill döden». Så inträdde han
åter i den eviga striden för det
gudomliga inom och utom sig. »Ty Gud, hvad
är han annat än det stridande och lidande
lifvet? Att tjäna och älska Gud är att
tjäna och älska lifvet.»

Rörda af en uppenbarelsens vårstorm
sjöngo åter alla själens strängar. Han
såg sina sorger som sin skam, lifvets
ljufhet som dess bitterhet i deras inre
betydelse. Kvalen hade öppnat nya lifskällor
inom honom. Nu älskade han, nej, nu
var han sin nästa som sig själf. Och allt
hade blifvit hans nästa, trädet och molnet,
vintergatan och solen, hans fiender som
hans vänner, de i anden arme och de i
anden rike. Hans uppståndelses rus, som
kommit med våren, följde honom
arbetsvecka efter arbetsvecka, ty musiken
öfver-flödar nu inom honom som aldrig förr. Han
hade åldrats tio år: hvita vågor lyste i
det svarta håret. Den forne Jean
Christophe var ej mer. Han hade lämnat sig
själf: il av ait émigré en Dieu.

När hösten kom med sin flammande
färgprakt, kände han sig inför den
brinnande busken, ur hvilken Guds stämma
ljöd. Han — Goethedyrkaren — hade
slutligen nått fram till Goethes andakt, den
enda, som var hans Gud värdig:

•»de rester en commitnion amoureuse et
pieuse avec V Esprit de la vie.»

Le Buisson ardent är verkets andliga,
höjdpunkt och — jämte »1’Aube» — äfven
dess konstnärliga mästerverk. »L’Aube»
skildrar den första skapelsen, »Le Buisson
ardent» den andra.

Så kommer bokens sista del, La
non-velie journée.

Dess väsentliga innehåll är den kärlek
Jean Christophe ägnar Grazia, den
italienska flickan, som älskat honom då han ej
anade det; som han älskar då han återser
henne som gift. — och senare änka —
med två barn. Hon besvarar hans kärlek
med det enda, hon nu har att ge, en
ami-tié amoureuse, som slutligen ger Jean
Christophe — dels i Italien, dels i
Frankrike — några år af rikt samlif med
en-honom förstående kvinnosjäl, ett samlif,
han aldrig förut ägt. Andligt ger Grazia
honom så mycket, att det innebär en
ersättning för den resignation, hon i öfrigt
ålägger honom, eftersom hon afvisar en
närmare förening. När också Grazia dör; när
Oliviers son och Grazias dotter äro de enda,
som återstå honom, då har Jean
Christophe nått det skede af lifvet, som Rolland
betecknar med orden la sérénité de Goethe . . .
F ideal supreme et le terme du voyage.
Han är mild äfven mot de företeelser i
tiden — framför allt de reaktionära — som
misshaga honom. Han är ryktbar och
likgiltig för ryktet. Han är ensam, ty de
unga — vännens son och väninnans dotter
— ha intet att ge honom annat än ett
tillfälle att ännu kunna gifva. Men han är
nu ensam utan all bitterhet.

Så dalar la nouvelle journée. Jean
Christophe vet nu, att det viktiga för
människorna och deras verk icke är que la
mört s’arrete mais que la vie renaisse.
När döden kommer tar han äfven denna
gåfva af lifvet med tacksamhet. Med musik
ljudande genom feberyran; med syner af
de väsen han älskat, med förnimmelsen
af att på dödsflodens böljor föras fram
till hafvet, till Gud, »hvars tvenne vingar
äro lifvet och döden», insomnar han.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0358.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free