- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
341

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Tegnérs mödernesläkt. Af E. Wrangel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEGNÉRS MÖDERNESLÄKT 341

predikningar har åtminstone en bevarats,
hvilken änkan lät trycka ett par år efter
hans död. Det är hans profpredikan, då
han åter sökte sig till Kila pastorat, där
hans barndom förflutit, och där han
sannolikt också haft förordnande som vice
pastor efter faderns död. »En sann och
kristelig frimodighet emot dödens fasor»
predikade han då om; och som prof på
hans stil må här slutet meddelas:

Det är icke utan ömmaste rörelse, som jag
nu snart lämnar detta rum, sedan ändamålet
af mitt uppträde i denna helgedom blifvit
uppfylldt, efter den nåd och gåfva som mig gifven
är. Minnet af forna tider, minnet af mina lugna
barndoms- och ungdomsdagar, minnet af dessa
församlingars sällsynta tillgifvenhet för
ynglingens ringa förtjänster, väcka hos den nu mera
bedagade mannen de lifligaste känslor. Och
dessa känslor äro aktningens, kärlekens och
tacksamhetens. Jag välsignar den Försyn, som
åter låtit mig nalkas dessa älskade bygder,
efter genomgångna både glada och sorgliga öden.
Om jag sade, att eder vänskap, edert
förtroende, älskelige åhörare, vore mig likgiltiga vid
det val af en ny lärare, som eder förestår, så
trodden ni mig icke, och då talade jag icke
heller sanningens språk; men sanningsfullt kan
jag ock betyga, att min förnämsta önskan är
den, att edert val, huru helst det utfaller, måtte
lända till Guds rikes förökelse, att det måtte
styras af endräktens ända, och blifva värdigt
ett folk, nog ädelt och nog upplyst, att efter
egen öfvertygelse och känsla handla uti en sak,
som så nära rörer dess dyraste och viktigaste
angelägenheter. Jag gör mig i alla fall
försäkrad om eder fortfarande vänskapsfulla hugkomst,
och då jag nu återgår till det kall mig blifvit
anförtrodt, medtager jag den mest brinnande
önskan och bön, att Gud måtte uppfylla all
eder nödtorft efter sina rikedomars härlighet,
och att Kristi nåd, Guds kärlek och den
heliga Andas delaktighet måtte rik vara Öfver
eder alla.

IV.

Sara Maja Seidelia-Tegnér, som
blifvit änka 1792, öfverlefde alla sina barn
utom två. Två hade dött i ungdomen.

Den äldste sonen, den lärde, fromme
och älskvärde Lars Gustaf, afled vid
trettio år såsom teologie licentiat och
pastorsadjunkt i Millesvik, och samma år
(1802) skördades också hans syster, den
unga vackra, men olyckliga fru Britgen
Hertz. Elof Tegnér, som mest liknade
sin bror Esaias och var »både jovialisk
och satirisk» — den kvickaste människa
skalden kännt — därtill en stor latinare
som morbrodern Bengt Seidelius, afled
som lektor i Karlstad 1815. Johannes
slutligen, som var »från barndomen
fånig», men utrustad med ett oerhördt
minne, stannade kvar i hemmet och
vårdades hos modern; han blef under
ynglingaåren allt mera »ostyrig» och måste
»efter 16 års ålder hafva daglig tillsyn».
Han blef nära 40 år gammal. Modern,
som strax innan han dog (1817) flyttat
till sin dotter och måg Lidén, fick där
upplefva en ny liknande olycka, i det
att dottersonen Erik Gustaf Lidén, som
varit »ett hoppgifvande barn», vid
omkring sex års ålder blef sinnessvag och
slutligen fullständigt dement, vårdad vid
hemmet i en särskild byggnad och af
särskilda tjänare. Lidéns hade också en
dotter Sara’ Mariana (Nana); hon var
kroppsligt sjuklig och stundom äfven
dyster till sinnes, men sökte öfvervinna
sina plågor med tålamod och arbete.

Änna Lisa Tegnér-Lidén hade ärft
moderns fromhet och duglighet. Hos
henne lefde den gamla väl omhuldad till
sitt nittionde år (1834). Sin son
skalden hade hon äfven under de senare
åren någon gång fått träffa. Hon
ägnade honom alltjämt sina ömmaste
tankar och varmaste önskningar och var
glad åt hans berömmelse, utan att
kanske fullt fatta dess innebörd.

Tegnérs mor och syskon lämna vi
här; de skola, liksom hans far, blifva
föremål för särskilda lefnadsteckningar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:53:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1913/0374.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free