- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
347

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Tegnérs mödernesläkt. Af E. Wrangel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

afhandling om Finnarne i mellersta Sverige
(Helsingfors 1888), berättar Branzell:

Här stod jag ensam i skogen, utan vägar,
utan kyrkor, bland ett främmande folk, seende
de många svårigheter,som här voro att bekämpa;
men genom en innerlig bön till den
Allsmäktige stärktes jag till det företag, hvartill jag
genom Hans försyn blifvit kallad ... Med
förbigående af de kroppsliga mödor, jag i dessa
vildmarker måste uthärda, där oftast himmelen
var mitt tak och stockelden min sängvärmare,
mötte mig de värsta svårigheter uti folkets
okunnighet uti kyrkans minsta fordringar.

Branzell måste upprätta nya
kyrkoböcker, lära finnarna kyrkobruk och annan
hyfsning, inrätta fattigvård, anskaffa
svenska böcker och tillhålla folket att läsa
dem o. s. v. Han måste också
ombesörja att kyrkor byggdes i de två
församlingarna, som sammanlagdt voro åtta
mil i längd längs gränsen. I närheten
af den södra kyrkan fick han själf en
bostad i forna tullhuset vid Djäkneliden.
Den norra kyrkan gaf han ett härligt läge
på en kulle vid Klarälfven; han skrifver
därom: »Den presenterar sig väl, särdeles
från norr och hemmanet Aspberget,
därifrån man har den mest frappanta utsikt
nedefter Klarälfven genom kapellet
församlingen och Dalby socken så långt
ögat når.»

Branzell har, synes det, försökt på alla
sätt att rycka upp finnarna och äfven att
förstå dem; han berättar om huru de blifvit
förföljda och då bl. a. tagit sin tillflykt
till trolldom, men äfven om huru, när
han sökte hämma deras olater, de
förargades på »den hårda och obevekliga
prästen». Bland annat lär han ha kraftigt
ingripit mot den hos finnarna inrotade
dryckenskapslasten, som han äfven
omtalar i sin Beskrifning, dock med half
ursäkt för det till vedermödornas
motstående uppkomna superiet. Och så —
efter blott några få år — föll han själf
offer just för nämnda last. Detta väckte
naturligtvis djup förstämning hos de
välsinnade; och man kunde icke förklara
saken annorlunda än genom att antaga
förtrollning. Så uppstod sägnen om den
af prästen i stocken satta finnkäringens
förbannelse, som ännu berättas i bygderna.
Hon skulle trollat på Branzell en så
förfärlig tandvärk, att han sökte lindring i
brännvinet och så började supa.
Anmärkningsvärdt är det, att han i sin
Beskrifning på ett par ställen omtalar tandvärk
såsom en svår plåga och berättar
särskildt att han genom drag i de
provisoriska gudstjänstlokalerna ådragit sig
»tandvärk och fluss».

En oerhördt svår uppgift hade ju den
unge prästen fått, han anhöll flera gånger
om befrielse därifrån och lär äfven fått
någon ledighet. Starkare män än han
hade här dukat under. Två hans
efterträdare lämnade inom två månader (1836)
tjänsten. Och som Fröding säger (i
Rägglor och Paschaser 1895): »D’ä ingen
som vet, hvalls dä hade gått en sjôl
ifall en hade blitt sätt te jär folk tå
finnan för en sexti sjôtti år sanna.»

Traditionen uppger (jfr en uppsats i
Karlstads-Tidningsn 24 okt. 1904), att
Branzell skulle blifvit »vid en
visitationsförrättning afsatt», men detta torde icke
varit fallet. Han synes ägt moralisk kraft
nog att, då han märkte att han icke längre
kunde upprätthålla sin tjänst i
finnbygden, själf begära afsked från
kapellans-sysslan i augusti år 1836. Det tillägges
i Karlstads stifts Herdaminne (1847), att
han »sedermera för det mesta varit och
är ännu tjänstelös». Ett par år senare
har han emellertid fått afsked äfven från
prästämbetet. Hustrun och barnen hade
måhända redan i Finnskoga måst lämna
honom. Och så började han vandra »år
ut å år in iffrå socken te socken, iffrå
gål te gål. Å hvar han kom bjö han ut
sin snusdoser tå nävver å sin bôrster tå
svinbôrst å taggel. A hvar han kom,
vell’ en ha bränvin — iblann feck han,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0380.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free