Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Tegnérs mödernesläkt. Af E. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35° E. WRANGEL
Den Geijerskabegåfningen, äfven sådan
den framträder hos Erik Gustaf, har ju
varit af en rätt annan art än den ofvan
i några typer framträdande Forsellska.
Denna Geijerska begåfning har framträdt
mera ihärdigt kraftig och vidsynt, den har
framträdt som klokhet på samma gång som
känslighet (särdeles i musiken), som logisk
skärpa på samma gång som spekulativ
fördjupning, den har framträdt med en
lugn, borgerlig soliditet, som starkt sticker
af mot det oroliga, lätta, än öfverdrifvet
uppsluppna, än djupt vemodiga
fantasilynnet, hvilket man iakttar hos så många
Värmlands söner, särskildt från de gamla,
i landskapsfysionomien ofta hastigt
omväxlande bygderna i söder och väster.
Tegnér lärde först på Rämen i sept.
1804 känna sin frände Geijer. På flera
sätt — och särskildt genom brukspatron
Kristoffer Myhrmans mor Eva Kristina
Bratt — var också den Myhrmanska
familjen befryndad med den Geijerska.
Då Erik Gustaf Geijer år 1803 vunnit
sin första litterära framgång genom det
till Sv. Akademien inlämnade äreminnet
öfver Sten Sture, skref Tegnér till
Choraeus: »Den Geijer, som fick stora priset
i vältalighet, är min släkting; men jag
känner honom ända knappt mer än till
utseendet . .. Han är i sin hembygd
känd för mycket snäll i allehanda saker;
men i vitterhet vet jag aldrig, att han
förr än nu utmärkt sig.» Och till en
annan korrespondent, professor G. Rosén
i Göteborg, skref han om denne sin unge
frände: »Han är af det slags snillen,
hvars första steg i hvad sak som helst
är seger och förträfflighet. Jag tror att
i honom mognar en stor man för
fäderneslandet.»
När de sedan träffades, var det öm-
Denna uppsats kommer att i utvidgad form
släktminnen och ungdomsbilder».
sesidiga intrycket egendomligt och starkt.
Geijer ger en ypperlig, ofta citerad
skildring af Tegnér vid detta tillfälle. Man
har sagt att de båda landsmännen och
fränderna aldrig förstodo hvarandra. Geijer
har också själf antydt detta; och någon
full förståelse visar ej ens hans
minnestal öfver Tegnér. Tegnér har nog heller
icke berömt sig af att fullt förstå Geijer.
Men han har dock kanske förstått honom
helt intuitivt. Och han har alltid villigt
och ridderligt erkändt Geijers storhet.
Så skrifver han i sina anteckningar 1839,
tre och ett halft årtionde efter den första
närmare bekantskapen: »Redan vid detta
vårt första möte röjde sig den största
skiljaktighet i vår åsikt af lifvet och
litteraturen, som sedermera allt mer och mer
utbildade sig med tiden. Vår samvaro
var en fortgående disputationsakt, dock
utan all bitterhet och ovänskap. Jag
lärde redan då att skatta honom såsom
en af de snillrikaste och ädlaste naturer
i vårt land.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
