- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
358

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Den medvetna. Studie af Ode Balten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

358

ODE BALTEN

heter . . ., sade han och nämnde mitt.
Nej, det är min systers namn, svarade
ju den lilla, och här bor hon förresten,
kunde hon strax efteråt tillägga, då de
just gingo förbi min namnplåt Och han
läste högt: »Medicine licentiat,
praktiserande läkare» . . . Han hade en liten
åkomma, som behöfde operativt ingrepp,
och jag var kirurg. Barnungen rådde
honom förstås att söka mig, ja och så
kom han.

Voro de hvarandra lika, systrarna?
frågade han sig efteråt. Det kunde han
inte svara på. Han observerade inte,
om jag var stor eller liten, ljus eller
mörk, om jag hade blå ögon eller bruna.
Han skulle inte ha sett, om jag varit klädd
i svart eller hvitt, rödt eller blått eller
gredelint. Han hade lagt märke till
något annat utan att veta hvad, och det
hade han förnummit så starkt, att hans
synsinne inte längre varit i verksamhet.
Men han tyckte sig förstå, att jag
liksom han kunde räknas till arbetsbinas
klass i den stora kupan. I mitt ansikte
läste han små tecken på någonting
ansträngdt och lätt slitet. Fliten hade satt
små märken i mitt yttre. Helhetsintrycket
af min person måste han ge liknelsens
form, som han fick gå långt tillbaka i
erinringen för att finna. Från sin
barndoms trädgårdså kom han ihåg några
vackra Iris, som växte i det stridaste
strömdraget där. Han mindes särskildt
en midsommarnatt, då han betraktat dem
med undran i den bleka dagern. Deras
spända stänglar stodo böjda och vaggade
af strömmen, som ständigt frestade dem
att släppa rotfästet och glida med i
loppet mot det okända, hu . . . det ödsliga
ändlösa hafvet. Men de stodo fast, och
han förstod, att ju längre de förmådde
desto starkare måste de rota sig i
bottnen för att till slut inte alis kunna
ryckas dän, innan hösten kom. Som en
sådan lilja föreföll jag honom.

Det yttrades just ingenting mellan
patienten och läkaren. Jag visade en
frusen tillbakadragenhet, som han tyst
iakttog. Jag tycktes i honom se en
representant för alla människor och tänka:
Jag vet, att ni alla äro vargar, och jag
vill verkligen inte vara lammet. Jag
håller mig på min väkt. Operera och
förbinda dig, skall jag göra som jag
åtagit mig, men ord vill jag inga byta
med dig, främling. Jag vill dig ingenting.

Och jag började med lätt hand den
lilla operationen. En gång sade jag bära,
att han var en tålig patient. Inte under,
tänkte han; du tar ju i mig så mildt
som ingen. Han tyckte sig känna, att
jag inte ville göra honom illa, om det
kunde undvikas, och det rörde honom.
Han hade just ingen erfarenhet af att
människor i allmänhet försökte mildra
svedan af gisslet, som de äro dömda att
svinga öfver hvarandra. Han fortsatte
att inbilla sig, att jag gentemot honom
visade någonting mer än operatörens
naturliga önskan att skona i möjligaste
mån. Han smickrade sig med att jag
lade i dagen en särskild varsamhet mot
den särskilda patient han ansåg sig vara.
Han observerade med allt större ögon
mina sakta, kallt vana rörelser. En blank
knif byttes ut mot en sax, och han såg
karbolvadden färgas röd af sitt blod.
Men jag tvättade och sprutade och nop
i nervtrådarna, så att de kommo tillrätta.
Det utfördes lika lugnt och skickligt,
som om det bära gällt att ordna en
garn-härfva. Antagligen skulle det bekomma
dig lika litet, tänkte han, om du ristade
blodörn på mig eller dissekerade mitt
hjärta. Han fångade då och då min
blick och mötte den kall och otillgänglig.
Men min stillhet stimulerade honom, så
att smärtorna nästan kändes som behag.
Själf tycktes jag ingenting förstå; aldrig
skiftade den allvarsamma minen i mitt
ansikte, kvinnans en-trente-ans.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:53:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1913/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free