Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Den medvetna. Studie af Ode Balten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MEDVETNA 359
Han kom tillbaka några gånger, och
allt tystare blef det omkring oss. Jag
föreföll alltid lika reserverad, och han
stelnade alltmer. Han lämnade mig med
intrycket att ha träffat en person som
segrat öfver sig själf men först efter
hårdnackad kamp, hvars minne lämnat
kvar en dystert sluten tankfullhet öfver
de halfläkta blessyrerna under masken.
Detta var tidigt på våren.
Han såg pånyttfödelsens evigt unga
trolleri begynna. Han såg, hur sipporna
spirade ur jorden, och han drömde om
främmande länder, om södern, där
skalden låter Siciliens vindar gilja till
ane-monerna. Efter vårdagjämningen hörde
han en lärka, snart en trast och snart
en gök . . .
Pingsten kom. Han vandrade
omkring på stadens parkstigar under de
blommande syrenernas symfoni i violett.
Och han betraktade prakten. Voro de
vackra, blommorna? Han måste erkänna,
att han tyckte det. Och hans tanke
föll på min lilla syster, den platoniska
väninnan han hade fått. Han liknade
henne vid jungfru Vår, som för första
gången känner sitt blod kittla i ådrorna
och framkalla den yra upprymdhet, hon
spelade upp i hela skalan för honom,
för Hösten . . .
Men sommaren skred och lindarna
gingo i blom. Fast han sett det så
många gånger, framstod det aldrig
tydligare för honom än nu, att höjdpunkten
på sommarens fest just är den tiden
emot upphällningen, då lindarna jagas
i blom. Den är sommarens sista och
största kraftansträngning. Den borde man
kalla Löfhyddohögtiden. Han kände
luften genomdränkt af honungsdoft, och
under sin svärm af bin brusade hvart
träd som en orgel trakterad af den största
bland virtuoser, brusade som orgeln från
ett tempel i fjärran.
Han förvånade sig öfver sina intrycks
styrka och förstod, att han måste ha
undergått någon förvandling.
En sådan dag mötte han plötsligt sin
lilla platoniska väninna. Där han gick
i sina funderingar kom hon rakt på
honom och ropade sitt muntra
goddag-nästan i hans öra. Hon pladdrade hit
och dit och var precis som ett litet bi,
ett litet bi som jäktar efter honung.
Han kände sig alldeles bortkommen i den
öfverflödandenaturomgifningen och tänkte
om sig själf: Du får allt nöja dig med
att vara en gammal blomma, du, som
just fäller sin kalk men som det lilla
biet ända envisas att söka honung i.
Men han blef stilla och lät sig ju gärna
plundras på hvad han inte trodde sig äga.
Förresten tyckte han stundtals, att han
också själf förvandlades till ett litet bi,
ett utarbetadt bi med pension. Han satt
på flustret i solgasset och åt honung för
fulla muggar, i det fallet visserligen ett
mycket vanartigt bi, som ju endast har
att samla men aldrig får smaka den
sköna kosten. Och det andra lilla biet,
det surrade omkring och bar och bar
flitigt som en myra, och han åt
honungskaka på honungskaka utan att storkna.
Det blef öfverenskommet, att han
skulle resa och hälsa på i familjen ute i
skärgården.
Och en vacker morgon befann han
sig på båten, densamma som hon och
jag brukade resa med. Den gungade,
och han följde rytmen hän. Han löste
medvetandet och gled viljelöst bort i
svindelvågen som den berusade, men
frågade sig innan, hvad det kom sig att
känslan af viljetrötthet just nu öfvervann
honom. Och utan svar sjönk han in i
dödsdrömmarnas svala våld. Ibland
väcktes han af ånghvisslan, när båten styrde
närmare någon udde, där sommarklädd
ungdom vinkade från bryggan. Och han
mindes igen den lilla sjuttonåringen, han
skulle råka i villan långt ute i hafsban-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
