Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Den medvetna. Studie af Ode Balten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MEDVETNA 3^1
dande med allt, af en dunkel beklämning,
en dubbelstämning i blodrödt och svart,
ett upprymdt vemod, som när man ler
med tårade ögon.
Men spökskeppet hade sin
bestämmelseort. I detsamma bullret och
brådskan före landningen vid stadskajen
började bland passagerarna, då alla liksom
vaknade och började famla efter
hvarandra, i detsamma tappade han den
osynliga förbindelsen han tyckte sig ha haft
med mig under resan.
Och vi skildes utan ord i vimlet.
Men andligen skildes han inte från
mig eller kanske rättare: andligen
lämnade jag honom inte efter den dagen.
Jag talade till honom som ett enformigt
ledmotiv i en opera. Jag tonade i
honom som en enstaka variation af samma
tema i en sonat någon gång förmår.
Han var som en sträng. Men tonen var
knappt hörbar; den var sakta som en
dallring, frambragt af vinden snarare än
af människohand.
Som kritiker måste han af
öfvermätt-nad på litteratur ogilla nästan allting i
den vägen. En dag fick han upp en
sida hos en i hans ögon förhatlig
skribent och läste: »Han försökte få henne
ur sina tankar, men det var lika omöjligt
som att döda suset i en snäcka.» Och
han måste hviska: Gud kysste dig af
misstag, yngling, den gången du skref
det. Han måste böja sig under det dubbla
oket af erkännande åt en författare och
åt en sanning från ogiltigt forum. Och
han ställde en tyst vädjan till den
kritiska domsförsamlingen att frikänna
författaren, en gång när yttersta domen
skall hållas öfver bokfabrikanter.
Det slog honom, att en och annan
verkligen kunde beskrifva, hur det känns
att lefva. På en sådan basis, tänkte
han, skall man en gång i framtiden kunna
förklara, hvarför det känns så att lefva,
och på den grundvalen återigen skall
hvad som sker kunna förutses; man skall
till en viss grad kunna förutsäga
framtiden, och med samma har konsten fått
en mening i djupare betydelse. Ännu
var litteraturen endast grofarbetet därhän.
Men det är långt dit, tänkte han.
Då lefver inte jag och inte hon; då sofva
vi sedan länge i jorden och hviska:
Eli . . . Eli. . . alldeles som när vi här
ofvan ibland sprutto till för drömmen
om det eviga. Vi komma nog att tro
pä Vår lilla Herre efter döden också;
kanhända bli vi inte klokare då heller,
tänkte han.
Skillnaden mellan honom och den
mannen, som försökte få henne ur sina
tankar men fann det lika omöjligt som att
döda suset i en snäcka, var nu bära den,
att han långt ifrån gjorde något försök
till befrielse från sin osynliga
ledsaga-rinna. Han hade minsann inget
öfverflöd på känslor eller intryck i allmänhet
Han hade valnat i kylan. Men hon
betydde lifsstegring för honom, impulsen,
mediet, som lät hans väsen uttrycka sig
i de mest rodnande stämningar.
Alltmer ödmjuk bar han på sin
förtrollande gåfva. Han njöt af det
obönhörliga suset ini sig. Hans
lefnadstim-mar hade ju stupat, de flesta, tyckte han.
Och nu, midt i sin höst blef han
öfverraskad af vår.
Han satt ensam alla aftnar på kafét
och lyssnade till suset under mild musik.
Då kunde han känna sina ögon lysa som
en smekt kvinnas. Han bära drömde,
drömde sittande, gående och stående,
sofvande och vaken. Han var sluten i
ett moln af toner och blomdoft.
Snart beslöt han sig för att få
recidiv på den lilla åkomman han haft och
sökte mig som läkare igen.
Jag var oförändradt som en inbunden
bok. Han tyckte om olästa böcker; de
kunde åtminstone misstänkas för att
innehålla afslöjandet af någon liten hemlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
