Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Den medvetna. Studie af Ode Balten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 ODE BALTEN
Och tystnaden andades omkring oss.
Det tycktes, som om själarna gemensamt
ansträngde sig att aflyssna tystnaden ett
fattbart innehåll. Men det var nog
misstag, hvad mig angick, lät jag honom ana;
en kort och kallt uttalad medicinsk term
jagade hans mystiska intryck på flykten.
Och det var ingenting mer för den
gången; behandlingen var slut, och han
måste säga adjö. Han skulle nog komma
tillbaka ännu en gång, men det kändes
särskildt tungt att lämna mig just då.
Det var som om han väntade någonting.
Vi buga oss alltså för hvarandra
till adjö, jag öppnar dörren till
väntrummet för honom, och han går sakta öfver
tröskeln. I väntrummet blir han stående
ett ögonblick, allt mer obeslutsam, då
han inte får höra att dörren slutes bakom
honom. På bordet observerar han den
tidning ligga oordnad, som han hade
ögnat i, när han kom. Den skall jag
lägga tillrätta, tänker han, så vinner jag
alltid en minut. Han gör så och känner
i detsamma, att han inte är ensam. Och
när han oförmärkt ser sig om, finner han,
att jag sakta kommit efter. Där står
jag tyst och rådvill, också jag.
Men något måste sägas i tystnaden.
Man har en förnimmelse af att den
hvilar öfver oss som ett dyrbart, halft
genombrutet hyende nedfallet omkring oss.
Då minns han plötsligt, att han vid
något tillfälle hört, att jag skulle flytta
till en annan våning. Han griper
halmstrået och bryter tystnaden med det
hittade samtalsämnet.
Några sekunder senare stå vi bredvid
hvarandra i fönstersmygen åt gatan utan
att veta, hur det gått till. Men där stå
vi frånvarande bakom gardinen, som vi
väl lyft undan, när vi sömngångarlikt,
åtminstone han, gått dit. Där stod han
i en sekunds, en oändlig sekunds
sans-löshet, hänsvunnen från tid och rymd,
fri från alla sinnen. Det var som om
åskan slagit ned; det lyste till, och han
bländades och svindlade. Det var som
ett länge hopadt brännbart ämne i hans
varelse hade antändts. Då om aldrig förr
förnam han det namnlösa. Den lilla
människan, som han visste stod bredvid
honom med ansiktet bortvändt, hon blef
plötsligt i hans ögon genomskinlig som
en glasruta, och han tyckte sig skåda
tvärsigenom synvillan, ana, förnimma . . .
hvar är ordet? ... en annans själ, en liten
skyggt darrande själ, en öfversinnlighet.
Han tyckte sig själf hänga i någonting,
bäras som af en tjänande ande likt den
spensliga, klättrande lianen, som bärs af det
starka trädet. Och han kände sig
sekundvis växa till oändlig höjd, uppåt och
uppåt, öfver jordens krets, bortom
tidernas gräns . . .
Hvad som i det yttre hade tilldragit
sig var bära det, att vi tillsammans gått
bort till fönstret, där jag snedt öfver
gatan visade honom läget af min nya
våning.
Strax efteråt var han gången. En
vaken dröm »slog upp sin stora
leksakslåda» för mina ögon, tänkte han, när
han kom till sig själf efter hänförelsen,
som betagit honom.
Nu hade det blifvit höst. Nästan
som i går, bära för en kort stund sedan,
föreföll det, hade han ju vandrat under
de blommande syrenernas symfoni i
violett. Men redan hade vinterfåglarna
kommit tillbaka från sina sommarnöjen ini
skogarnas dunkel och sökt upp stadens
gårdar och parker, där de syntes i det
glesnade grenverket. Men bjärta dräkter
hade de och kvittrade som vårfåglar i
häckningstiden. Och solen, den hängde
nu i höstdagjämningen på samma höjd
öfver horisonten som han såg den för
sex månader sedan, när han om
våraftnarna gick hem från besöken hos sin
läkare.
Med sin vana att låta tankarna spela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
