- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
363

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Den medvetna. Studie af Ode Balten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN MEDVETNA 363

fritt mindes han plötsligt en entomologs
liknelse om några små hvita puppors
utseende. De påminde om små jungfrur,
som för första gången gå till nattvarden
i sina hvita klänningar. På samma sätt
kan man säga, tänkte han, att hvar gång
vi människor besjälas af en ny känsla,
för hvar gång äro vi samma noviser,
alldeles som små oskyldiga jungfrur,
som för första gången gå till skrift i
sina hvita klänningar. Erfarenheten är
inte ny — bära den skillnaden är det,
men förnimmelsen af erfarenheten blir
ständigt ny för oss. Visaren på vårt
lifs klocka pekar ju på ständigt nya
timmar med nya dagrar och stämningar i
släp, tills tolfslaget dånar . , .

Och han kom till mig igen. Det var
en fröjd . . . fast dess värre sista gången;
den lilla åkomman var ohjälpligt botad.
Och att hitta på någon ogenomskinlig
förevändning till sammanträffande efteråt,
fann han omöjligt. Han ansåg det
absolut oeftergifligt, att förevändningen vore
ogenomskinlig, det måste han leende
tillstå.

Den sista gången var tystnaden inte
fullt så tryckande som förr. Den
tycktes rymma ett slags vagt samförstånd.
Jag talade något litet; han sade just
ingenting mer än ja, men inom sig log
han af behag.

Afskedsminuten slog i alla fall lika
oåterkalleligt som sist. Vi följdes nu åt
ut i väntrummet. När han skulle säga
adjö, bådade han upp de yttersta
krafterna från någon hemlig reservfond ini
sig. Han frågade helt enkelt, om jag
inte hade lust att följa med ut i världen
en stund, hvart som helst. Ånej, det
ville jag då inte precis. Men han kände,
att jag inte var obeveklig. Seså, sade
han skämtsamt men bestämdt till mig
för sig själf, seså, tänkte han, var nu
inte egensinnig utan följ med; jag vill
det så gärna, jag vill det. . . Och då

gick jag tyst bort och tog på mig
kappan som en snäll flicka,

Om det var någon ojämnhet på gatan,
så girade jag alltid i riktning mot
honom. Och om någon trafikfara yppade
sig, så såg jag alltid hans hand
sträckas instinktivt emot mig för att rädda.

Vi hamnade i ett musikkafé. Och i
omgifningen där kändes konversationen
som ett tvång, ett krystadt samtal som
mellan främmande af rädsla för
tystnaden. Men inga ord kunde dölja, att
mitt ansikte ibland lyste, kanske just
när orden tröto, och då lekte det
intrycket för honom, att han förtärde mig som
ett glas champanj, man får på
dödsbädden; det hade länge väntat på bordet
och drycken var litet dufven och ljum
men därför dubbelt retande och
snabbare verksam.

Och vi lyssnade på hvarandras
tystnad under den tarfligt uppsluppna, i
grund och botten djupt sorgsna och
klagande musiken. Våra ansikten syntes
som vissnande blommor på böjda
stänglar, syskonlikt vuxna på samma rotstock,
halfförlamade af samma tröttande lust,
som steg upp i oss ur den gemensamma
stammen. Och nu förstod han att
människan alis icke är eller någonsin skall
bli en individ för sig. Kvinnan pius
mannen drömde här ofritt och omedvetet
detsamma. De hukade sig ned i mullen
för samma befallande vilja, och till det
underjordiska stämningsdunklet, som
omsvepte dem där, sällade sig från kapellet
oboens förvirrande, ekolika fjärrton . . .

Vi hade hört det tystaste som kan
förnimmas i lifvet, och vi sutto timme
efter timme så.

Jag tycktes honom som en stilla
källa, en källa utan afflöde, men han
kände allt tydligare, att min brädd var
rågad och att droppe efter droppe
Tisslande sökte sig aflopp och ljumt föll ned
i hans händer ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0396.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free