Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gerhart Hauptmann. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 OLOF RABENIUS
ifrån andra diktare. Många äro de
litterära förbindelser, som korsa sig i
Haupt-manns diktning, och det blir ett lätt arbete
för den gällande litteraturens historiska
metoder att finna de inflytelser, den varit
underlagd. Tolstoy och Ibsen, Zola och
Maeterlinck, inbördes mycket skiljaktiga
författare, ha för olika af hans verk tjänat
som förebilder, och ännu många andra namn
skulle kunna nämnas, i hvars tecken hans
dramer tillkommit. Man möter sålunda
en hel litterär biandkultur i Hauptmanns
produktion, som därför i det stora hela,
äfven där den bygger på nationell grund,
har en allmän europeisk och mellanfolklig
hållning. Ingenting finnes naturligtvis att
invända mot att diktaren hämtar stoff till
sin näring och stod för sin utbildning hos
andra författare — att så måste ske är ju
endast en psykologisk grundlag —, men
om han skall bevara sin själfständighet
måste han ha ett eget starkt urväsen att
sätta emot påverkningarna och trycka sin
egen personliga stämpel på det material
han upptar. Vi ha redan sett, att
Hauptmann saknar den djupt själfständiga
originalitet, som är mäktig från rot till krona,
och för denna bristande typkraft finna vi
nu en förklaring i den lätttillgänglighet
för poetisk suggestion, han är underkastad.
Den som är snarkänslig blir också lätt
påverkad, och inflytelsen bemäktigar sig det
diktande organet, om ej detta har en
tillräckligt utpräglad funktion för att endast
befruktas, icke omändras däraf. Jag
upprepar, att det är endast med anläggandet
af den högsta världslitterära måttstocken
som man på detta sätt fastställer
Hauptmanns begränsning, och att det är vid den
samlade öfverblicken af hans produktion
som ett sådant kritiskt omdöme ger sig,
medan han i några af sina arbeten når ett
obestridligt mästerskap. Med sitt
nyanserade gehör för tidens olika röster och med
det skickliga bruk han vet att göra af
skilda litterära former, ett bruk som
understundom blir till skapande förvandling, och
frånsedt hans diktnings höjdgrader, kan
man efter dess mediallinje beteckna honom
som en fin eklektiker. Med denna
benämning är också sagdt, att han som diktare
mera är psykolog och artist än siare och
konstnärlig idéskapare.
Det verk, hvarmed Hauptmann gjorde
sitt uppseendeväckande inträde på scenen,
var det sociala dramat Vor Sonnenaufgang\
utkommet 1889 och uppfördt samma år på
Lessingteatern i Berlin. Detta skådespel
gjorde med ens den unge författarens namn
ryktbart, för somliga blef det uppgående
ljus, för andra ett tecken till förargelse.
Att det åstadkom ett sådant alarm berodde
på dristigheten i val och behandling af
ämne. Det var en upprörande sedebild,
skildrande en bondfamiljs moraliska förfall
genom alkoholmissbruk, som här utan all
beslöjande försköning i naken verklighet
ställdes framför publiken. Hauptmann
började sålunda sin bana som företrädare för
en scenisk naturalism^ hvars djärfhet
saknade motstycke i den samtida dramatiken.
Visserligen hade han som närmaste förebild
Tolstoys »Mörkrets makt», men det djupa
sedliga allvaret och den gripande
enkelheten i framställningen af last och brott,
som utmärka detta verk, förlänar det något
af en botpredikans religiösa pondus och
höjer det till ett allmänmänskligt plan,
hvarigenom det intar ett rum för sig. Större
frändskap röjer Hauptmann med Zola, och
man kunde rent af säga, att han i »Vor
Sonnenaufgang» gjort en dramatisk
tillämpning af den franske romanförfattarens
principer. Närmast vill ju detta skådespel måla
ett tillstånd, det är vidare »sociologiskt»
till sin läggning samt tendentiöst
moraliserande i själfva sin naturalism — ett
sam-hällssår blottas med allt sitt var och blod
för att kunna renas och förbindas.
Emellertid skämmer den rashygieniska tes, som
stycket och dess hufvudperson Alfred Loth
förfäktar, i icke ringa grad det värde, som
skådespelet hämtar från miljöskildringen
och teckningen af några bipersoner. Denne
Alfred Loth är en blodlös och schematisk
åsiktsmänniska, och det är i
öfverensstämmelse med denna sin karaktär han handlar,
då han öfverger sin älskade efter att ha
fått närmare underrättelser om
degenerationen i hennes släkt. Så krossar hans
hälsofanatism och moraliska styfhet detta
just genom sin ärfda bräcklighet och inre
finhet skyddsbehöfvande väsen och
framkallar en katastrof, för hvilken skulden kan
fördelas mellan honom och alkoholen.
Förkroppsligade åsikter kunna aldrig hvarken
i litteraturen eller på scenen ersätta
lefvande gestalter, och det är olämpligt att
som representanter för det goda och rätta
införa osympatiska individer. Det splittrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
