- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
374

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gerhart Hauptmann. Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

374

OLOF RABENIUS

framstammar sin sorg! Man får leta efter
en författare, som gjort ett så
framgångsrikt bruk af den verbala naturalismen som
Hauptmann. Mindre lycklig blir metoden,
då den öfverflyttas till det historiska
språkområdet, såsom skett i »Florian Geyer». Det
ansträngda arkaiserandet inverkar här
menligt på gestalternas frihet och träffar vidare
af naturliga skäl endast på ett ungefär den
historiska samtalstonen.

Hauptmanns nästföljande skådespel var
Das Frie dens fest. Det spelar icke på folklig
grund utan är ett familjedrama, men har
som det föregående en social innebörd så
tillvida som det bygger på ärftligheten och
skildrar den upplösande degenerationen i
en af dessa »haabløse slægter», hvarmed
litteraturen under senare delen af 1800-talet
illustrerade den vetenskapliga läran om
heriditärfenomenen. Den tafla, Hauptmann
här framställer, är fylld af en grå tryckande
luft, som emellertid något lättar genom det
ljus, som utgår från en ung kvinnas gestalt.
Tendensen, som i »Vor Sonnenaufgang» var
påtaglig, har nu vikit eller är i hvarje fall
alldeles täckt af den konstnärliga skildringen.

Skildt från »Das Friedensfest» genom
själsdramat Einsame Menschen, utkom
Hauptmanns berömdaste folkskådespel Die Weber
år 1892. Det är och förblir ett
hufvud-verk i hans produktion och står för många
som det förnämsta arbete han skrifvit. Med
säker och öfverskådlig konst är
naturalismen här genomförd, den episka bredden
uppdelad i scenbilder, slutna till hvarandra
i växande dramatiskt sammanhang. Den
zolaska romanen har i »Die Weber» fått sitt
förnämsta tyska motstycke; både till ämne
och stämning står det i närmaste släktskap
med »Germinal». Liksom detta är det ett
af de för arbetarseklet karaktäristiska verk,
i hvilka proletären visat sitt svultna
svettiga ansikte och sin knutna näfve färdig
att slå till sin förtryckare och i hvilka det
dofva bruset från samhällets botten sorlar
fram i konstens värld. Hauptmann har
som få förstått att blåsa lif i den massa
och miljö, som utgöra den viktigaste
agensen i skådespel af denna art, och han har
lyckats att gifva de bilder, hvari han målar
folkets nöd och förtviflan, en samlad
skakande verkan. Den omständighet, att ingen
individ bär handlingen, är naturligtvis ingen
invändning mot skådespelet; det torde vara
svårt att uppfinna något skäl, hvarför icke

gruppföreteelser med samma rätt som ett
personligt utvecklingsförlopp skulle kunna
dramatiseras. Isynnerhet måste hvarje
anmärkning på denna punkt bortfalla, när
gruppen möter i sådan sluten styrka som
här. Akt för akt stiger missnöjet och
urladdar sig slutligen i upproret. Att f. o.
personteckningen icke är försummad, märker
man snart af de i skarpa glimtar
karaktäriserade anleten, som sticka fram ur mängden.
För att blott nämna en enda scen, där den
individuella gestaltningen af dessa
massfigurer framträder med stor finhet — i
öfrigt finnes det skiftande typer nog bland
hopens företrädare — hur ypperlig är ej
framställningen i sista akten af mötet
mellan de gamla väfvarna Baumert och Hilse,
hvarvid den enes nödtvunget och en smula
skamset upproriska sinnelag brytes mot den
andres orubbliga trohet mot sin principal.
Hauptmann är i »Die Weber» konstnär nog
att icke uppträda som någon social
partiman, ehuru han uppenbarligen lägger sitt
hjärta hos arbetarna, hvilka han känner så
förtroligt från sitt umgänge med dem i sin
schlesiska hembygd. Den folktyp, som
kommer fram i stycket, är af äkta tyskt
godmodig art; när förtrycket går för långt och
nöden blir för stor, skrida väl äfven dessa
arbetare till våldsamheter, men de bibehålla
till en viss grad sin mänskliga värdighet i
upphetsningen och drifva icke som Zolas
proletärer sin fanatism till bestialitet.
Folkgemytet förnekar sig icke ens vid revolten.
Till den schlesiska folkmiljön äro också
två af Hauptmanns senare skådespel
förlagda, ehuru de icke som »Die Weber» äro
mass-skildrande utan afteckna individuella
öden mot en folklig och provinsiell
bakgrund — Fuhrmann Henschel och Röse
Bernt. I stämningsfärg och lokalton
förnekar intet af dem sin naturvuxna styrka.
Särskildt »Fuhrmann Henschel» är ett af de
starkaste grepp, Hauptmann gjort som
diktare, och gör i sin kvalfulla realism ett
mäktigt intryck från scenen. Det är
gripande skildradt, hur den godmodige och
bottenärlige Henschel låter snärja och
bedraga sig af sin ondskefulla piga, hur
han som ett rasande lejon försvarar sitt
hems ära, då den angripes, och hur han
slutligen brister samman, då han får veta
förräderiet, skjutande all skuld på sig själf.
Han betraktar sig som en brottsling inför
Gud, därför att han brutit sitt löfte till sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0407.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free