- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
376

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gerhart Hauptmann. Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

376

OLOF RABENIUS

inpressningen i brottmålsramen, men det har
tillika afgjorda förtjänster både i
landtlifs-målningen och karaktärsskildringen.
Hjältinnan själf är ett primitivt driftväsen, hvars
handlingar egentligen ligga utanför gränsen
för godt och ondt, ett hetsadt och
skad-skjutet villebråd, som af instinktivt
själf-försvar tillgriper brottet. Herr Flamm är
det sorglösa vällofliga lättsinnet
personifie-radt. Innerlig sympati väcker hans hustru,
hvilken som krympling i verkligheten
upphört att vara hans maka och, själf försakande
allt, har ett mildt och moderligt öfverseende
med hans snedsprång. Hennes like i godhet
är Roses fästman, hvilken, ehuru den djupast
kränkte, är den förste att räcka henne en
förlåtande hand.

Det är företrädesvis i sina här omtalade
folklifsstycken Hauptmann framstår som
naturalist. Det är här han gått den yttre
verkligheten närmast in på lifvet, det är
här han dragit in massa och miljö i sin
konst, målat samhällsförhållanden samt
framställt bilder af nöd och brott. Det är
slutligen här hans språk direktast är afskrifvet
de talande personerna själfva. Till samma
grupp i hans författarskap kan man också
föra hans novell Bahmvärter Thiel; den
samtidiga Der Apostel är rent psykologisk
studie. Naturalismens fara, en för bred
och detaljerad skildring, undgår Hauptmann
genom sin dramatiska diktform, som han
dock förenar med ganska vidlyftiga
scenanvisningar och personbeteckningar,
hvarmed han sålunda inlägger ett beskrifvande
element i sina skådespel. Om man utgår
från att sinnlig iakttagelseförmåga är
naturalismens förnämsta psykiska organ, häfdar
sig Hauptmann i så måtto som en
glänsande naturalist. Med skarpa sinnen har
här samlats intryck från människolifvet,
hvilka förbundits till bilder af klar och
slående objektivitet. Som folkskildrare har
Hauptmann vidare gjort en verklig insats i
den samtida litteraturen och förskaffat sin
provins en ärofull plats däri. Så på en
gång kärleksfullt och lifstroget Hauptmann
tecknat folket, har han på nytt visat världen,
hvad hembygdskonsten förmår, och förlänat
den en räckvidd långt utöfver det egna
fosterlandets gränser. Partikularism i ämne
och inspiration kan och måste förenas med
universalitet i innebörd och betydelse, och
endast det konkreta — vore man frestad
att säga — kan skapa abstrakta förbindel-

ser. Inom den tyska litteraturen är
Hauptmann som folkskildrare en värdig efterföljare
till Anzengruber och Otto Ludwig, blott
att hos honom det säregna mera påtagligt
löper ut i det allmänmänskliga.

Ett bilddrama af nationell läggning är
äfven det stora historiska skådespel Florian
Geyer, hvars ämne är förlagdt till
bondekriget under den sociala jäsningens och
reformationens tid. Motivet är således
när-besläktadt med det Goethe utarbetat i »Götz
von Berlichingen», en hjälte som äfven i
betydligt defigurerad form uppträder i
Hauptmann s stycke. Dramat ger en rad färgrika
präktiga scener, i hvilka en mängd personer,
riddare, bönder och löst folk, i brokigt
vimmel uppträda. Men hvad som i »Die
Weber» var på sin plats, en genom hvilande
bilder framskridande massaktion, har här
blifvit ett misslyckadt experiment. Det hade
varit bättre, om diktaren här som där låtit
folket uppträda som handlande samkraft.
Det sker till en viss grad, men samtidigt
har stycket en hjälte, som skall uppbära
handlingen, och därigenom uppstår en
kontrovers mellan det kollektiva och det
personliga, som neutraliserar dess dramatiska
verkan. Dessutom är Florian Geyer en
alldeles för kraftlös natur för att uppbära
den roli, diktaren tilldelat honom. leke nog
med att han mestadels är frånvarande från
scenen och att händelserna gå sin gång
honom förutan. Hans eget uppträdande präglas
af en passivitet, som gör honom till ett
nästan viljelöst rof för de makter, det är
hans uppgift att betvinga. Florian Geyer
är den, som skall samla skarorna och
reformera samhället; emot herrarnas väpnade
styrka och böndernas oenighet kommer
emellertid all hans förmåga till korta. Efter
sin anläggning skulle dramat utveckla, hur
han måste öfverge sin sköna framtidstanke
och så småningom sviktar och stupar under
sin börda. Emellertid tillhör han såväl som
någon annan dessa veka Hauptmannska
hjältar, som duka under utan motstånd
och kamp; är det meningen att han skall
vara någon Hamletnatur, hvars hufvud är
starkare än hans hand, så få vi lika litet
inblick i hans tankestrider. Knappt har
Geyer för ett ögonblick lyckats bryta
strömmen, förrän han sjunker under vågorna,
och när han åter kommer till synes, drifver
han omkring på dem som en drunknad.
Den fasta hållning och det kalla lugn han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0409.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free