- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjuguandra årgången. 1913 /
378

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gerhart Hauptmann. Af Olof Rabenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

378

OLOF RABENIUS

mann diktat Hanneles Hirn mel fa hr t. Med
detta drömspel anslår han för första gången
den romantiska strängen i sitt dramatiska
instrument. I hans bröst bor nämligen
också en poet, som redan låtit höra sin
röst i Promethidenloos, ett af Byron
påverkadt, skäligen omoget lyriskt verk, hvarmed
han först framträdde inför offentligheten.
Vi ha hittills hufvudsakligen lärt känna
Hauptmann som naturalistisk författare och
skildrare af människolifvet efter dess sociala
tillstånd och miljöaspekt, hvari dock äfven
det psykologiska draget gör sig starkt
märkbart. Ställer han sålunda ofta sin konst i
verklighetsiakttagelsens tjänst, låter han den tillika
höja sig till friare rymder, och om
samtiden med dess lifsförhållanden och problem
fängslar hans uppmärksamhet, känner han
sig icke mindre dragen till poesins ideala
värld. Motsatserna i tillvaron ta ut sin
rätt. Den pessimistiska uppfattning, hvarom
de naturalistiska dramerna vittna, luftar och
ljusnar för vinddrag och strålar från
fantasins himmel. Öfver mänsklig sorg och nöd
slår skönheten sin regnbåge, sagans
guldfågel lyfter från sin fångenskap i trånga
boningar till solens land, och skogshuldran
lockar den lifströtte till hvila vid källporl
och skymningssus. Ger icke själfva hetsen
och slitningen i det moderna lifvet upphof
till en alldeles särskild poesi? Det blir
syner bakom tunga ögonlock, toner från
spända nerver och sorl i sjukt blod.

Ett slags nervositetens romantik
utmärker i hvarje fall Hanneles Himmelfahrt,
Gerhart Hauptmanns första drömspel.
Ljufva villor omkretsa den stackars
Hannele, där hon ligger på sin dödsbädd,
dit hon hämtats från sjön, i hvilken
hon kastat sig, drifven af pina och ångest.
Nu ser hon sig själf som en
sagoprinsessa på bår och som en Kristi utvalda
brud, som gör sitt inträde i paradis. Dikten
ger en stark sensation som af liljedoft i
bårrum, och dess öfverspända extas tar en
nästan med stick i bröstet. Emellertid kan
den icke betraktas som helt lyckad.
Drömmen är framställd som Hanneles
feberhallucination, och det måste då väcka en stötande
uppmärksamhet, att hon på så sätt här sker
förhärligar sig själf. Diktaren har nämligen
icke träffat den rätta tonen i sin
själsmålning; orden äro för mycket dränkta i
sötaktig sentimentalitet och visa en för
reflekterad själfbespegling för att vara trovärdiga

uttryck för hennes fantasier. Dock påträffar
man äfven sanna och träffande drag. Har
själfva den patologiska visionen framställts
med för pressade afsikter, framgår däremot
en starkt konstnärlig verkan af motsatsen
mellan å ena sidan det döende lilla
helgonet och det himmelssken, som omger
hennes hjässa, och å andra sidan det
dystra fattigsturum med sina hemska
kraxande hjon, hvari hon under syner och
drömmar utandas sin sista suck. Genom
trashankarnas hesa skrän tränger från dödens
uppenbarelse spröd musik, och öfver deras
gråa nöd lägger sig ett skimmer af fjärran
skönhet. Den psykologiska metod, Haupt
mann användt vid framställningen af drömmen,
hindrar icke, att hela bilden fått en spöklik,
fantastisk dager öfver sig; det beror därpå,
att själfva den verkliga skådeplatsen för
dikten hvilar i töcknig mystik. Om man
jämför detta drömspel med likartade verk
af Strindberg och Maeterlinck, finner mar
dock, att de fantastiska och realistiska
elementen häri icke äro så förhäxadt
samman-smultna som hos den förre, som låter
verkligheten liksom tassa öfver i dröm och
mystificerar det naturliga, och att drömmen
icke för ett så slutet och inom själens
blomster gömdt lif som hos Maeterlinck,
hvilken också är mera lyhörd inåt. Det
förefaller emellertid sannolikt, att
Hauptmann vid författandet af »Hannele» stått
under den belgiske diktarens inflytande. — Ett
senare drömspel af Hauptmann, gjutet i
romantiskt dekorativ stil, med slott och kloster,
med kärlek och mord, är Elga, hvari för en
slumrande riddares blick framtåga fordom på
ort och ställe timade skräckfulla tilldragelser.
I friare form och med skönare växt
utvecklar sig den romantiska poesin i
sagospelet Die versunkene Glocke, som tillika
är Hauptmanns enda betydande idédrama.
Det gjorde både från scen och bok en
enastående succés och förtjänar också sin
lager. Stycket bottnar djupt i den tyska
romantiska traditionen men är därjämte också
hopfogadt af åtskilliga moderna element, af
hvilka flertalet hämtats från Ibsen. Om
©själfständig imitation kan dock ej vara tal.
För naturpoesin i dramat har man gjort
uppmärksam på den inspirationskälla,
diktaren ägde i Böcklins konst. Hur man än
bedömer skådespelet, kan man vara ense
om att det förmäler en stark och bärig
konception med en poetiskt suggestiv sym-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:58:44 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1913/0411.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free