Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Gerhart Hauptmann. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38o
OLOF RABENIUS
, ä
GERHART HAUPTMANN. ETSNING AF
EMIL ORLIK. 1912.
lagdt som ett läsdrama — innehåller det
Atterbomska verket rikare poesi och
fm-spunnare tankar. Uppfattad på ofvannämnda
sätt får »Die versunkene Glocke» en större
mänsklig spännvidd än om man blott tolkar
det som den disharmoniske konstnärens
tragedi, en tydning som äfven har relativ
riktighet — ett fantasistycke som detta har
både hufvudsyftning och bitendenser. Man
får naturligtvis icke i ett sagospel ställa för
stora anspråk på själsskildringen: dock
måste äfven den lyriska gestalten
förkroppsliga brytningen mellan de makter, hvarigenom
dramat utvecklar sig. Här tryter återigen
Hauptmanns skildringskonst; icke nog med
att hjälten ej står några egentliga strider;
hans tankar och betraktelser återspegla icke
heller med tillräcklig styrka den idékonflikt,
han är kallad att uppbära. En jämförelse
med Ibsen i »Brand» och »Per Gynt» ställer
här Hauptmann långt i skuggan.
Naturpoesin i skådespelet rinner däremot med
ett bredt och friskt flöde och har en fyllig
lyrisk klang. Den förtjusande älfvan
Rauten-delein, en lekfull blomsterande, som dock
kärleken till mannen ger sin del af tankfull
sorg, och den satyraktige moss-skäggige
skogskarlen Waldschrat äro figurer af en
mycket fantasirik och lifTull fabuleringskonst.
Trots en del dunkla ställen, som mera bero
af grumlighet och bristande uttrycksförmåga
än af djupsinne, har man fast mark under
fötterna i »Die versunkene Glocke». Detta
kan däremot icke sägas vara fallet i det
senare fantasistycket Und Pippa tantzt,
hvarmed diktaren velat åstadkomma en
särskildt luftig och subtil skapelse. Emellertid
trassla sig här slöjorna på den dansande
sånggudinnan och blifva en snara, i hvilken
hon stupar. Väl skönjer man vissa konturer
till de symboliserade idéerna, men de
förvirrade och godtyckliga enskildheterna väfva
in bilden i ett skymmande flor. Som
poetisk glasblåsare — skådespelet rör sig
om glastillverkning som symbolik — fick
Hauptmann tyvärr endast fram en ganska
sprickig och bläddrig piéce i sin degel.
Om det historiskt-romantiska stycket Kaiser
Karls Geisel gäller, att det är för
odeci-deradt i sin hållning och för matt i sin
själsmålning, för löstvinnadt i sin
idéskildring för att tillerkännas någon betydelse i
hans diktning.
Ett af hans hufvudverk är däremot Der
arme Heinrich, hvari han gjort en modern
omdiktning af Hartmann von der Aues
berömda verk med samma namn. Som
vanligt hos Hauptmann, är allt som rör
styckets exteriör utmärkt framställdt, med
en stämningston, som gör medeltidens och
riddarväsendets färgrika och mystiska
drömvärld lefvande för oss. Dödsskräcken hos
den spetälske riddaren och den svärmiska
offervilligheten hos jungfrun, som låter föra
sig till slaktbänken för att med sitt
hjärteblod frälsa hans lif — med hvilken
kärlekshandling hon utom hans äfven räddar sitt
eget — fyller läsaren med en känsla mellan
bäfvan och andakt. Legendens trohjärtade
allvar och undrets celesta poesi ge sin
pingsthelgd åt stämningen, i hvilken det
jungfruliga väsendets vårdoft och
blomster-sprickning blandar sin smärtsamt bevekande
skönhet. Så flyktigt tecknad Ottogebe än
är, hon är en gestalt, som skimrar med
blossande glöd i sin hvita fägring, med
jungfrulighetens flämtande trånad i sin
mildhet och renhet. Emellertid är äfven här det
gripande motivet bristfälligt genomfördt. Den
blödande kärleken blir väl förhärligad, men
dess segermakt kunde som ledande idé ha
kommit till ett både fastare och finare uttryck.
Hvad som sker i riddarens inre, då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
